Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 110. Isjungfrun - 10. Gumor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
färden; dit skulle man, dit måste man, der måste det vara
makalöst vackert att vara, menade hon. Men ångfartyget gick
förbi och lade till, såsom det skulle, vid Vernex.
Det lilla sällskapet vandrade härifrån upp mellan de hvita,
solbelysta murar, som omgifva vingårdarna framför den lilla
bergsstaden Montreux, der fikonträden skugga framför bondens
hus och lagrar och cypresser växa i trädgårdarna. Halfvägs
der uppe låg pensionen, der gumor bodde.
Mottagandet var mycket hjertligt. Gumor var en lång,
vänlig gumma med ett rundt, leende anlete; såsom barn måste
hon ha haft ett verkligt rafaelliskt englahufvud, men nu var
det ett gammalt englahufvud, omkring hvilket det
silfverhvita håret rikt lockade sig. Döttrarna voro prydliga, fina,
långa och smärta. Den unge kusinen, som var med och helt
och hållet klädd i hvitt från topp till tå, med guldgult hår
och guldgula polisonger, så stora att de kunnat fördelas på tre
gentlemen, visade genast den lilla Babette den allra största
uppmärksamhet.
Rikt inbundna böcker, notblad och ritningar lågo strödda
öfver det stora bordet; balkongdörren stod öppen utåt den
vackra, vidsträckta sjön, som låg så blank och stilla, att
Savoyens berg med småstäder, skogar och snötoppar upp- och
nedvända afspeglade sig deruti.
Rudy, som annars alltid var käck, lefnadsfrisk och frimodig,
kände sig alls icke i sitt esse, som man säger; han rörde sig
här, som om han gått på ärter öfver ett glatt golf. Hvad
tiden var seg att slita på! Den gick i trampqvarn, och nu
skulle man ut och spatsera. Det gick lika långsamt; två steg
fram och ett tillbaka kunde Rudy taga för att hålla jemna
steg med de andra. Ned till Chillon, det gamla dystra slottet
på klippön, gingo de för att se på pinbänk och dödsfängelser,
rostiga bojor i klippmuren, stenbrits för de lifdömda, falluckor,
der de olyckliga blifvit nedstörtade och spetsade på jernpiggar
midt i bränningen. Detta kallade de ett nöje att se på. En
afrättsplats var det, genom Byrons sång inflyttad i poesiens
verld. Rudy kände fullkomligt till afrättsplatsen; han lutade
sig mot fönstrets stora stenkarm och såg ned i det djupa,
blågröna vattnet och bort till den lilla ensamma ön med de tre
akasiorna; der önskade han sig vara, fri från hela detta
pladdrande sällskap; men Babette kände sig särdeles glad. Hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
