Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 110. Isjungfrun - 12. Onda makter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
han en känsla deraf; han var trött, han kände lust att kasta
sig ned och sofva; men allt strömmade af vatten; han sökte
sansa sig.
Föremålen darrade underligt för hans ögon, men då såg han
plötsligt, hvad han aldrig förr hade sett här, ett nytimradt,
lågt hus, som stödde sig mot klippan, och i dörren stod en
ung flicka. Han trodde att det var skolmästarens Annette,
som han en gång hade kysst i dansen; men det var icke Annette,
och likväl hade han sett henne förr, kanske vid Grindelwald
den der aftonen, då han återvände hem från skyttegillet i
Interlaken.
— Huru har du kommit hit? frågade han.
— Jag är hemma här, sade hon. Jag vaktar min hjord.
— Din hjord? Hvar betar den? Här är ju bara snö och
klippor!
— Du vet godt besked! sade hon och skrattade. Här bakom,
litet längre ned, är en präktig betesmark; der gå mina getter.
Jag vaktar dem väl; inte en enda mister jag, hvad som är
mitt, förblir mitt.
— Du är morsk af dig! sade Rudy.
— Du också! svarade hon.
— Har du någon mjölk, så ge mig! Jag är alldeles olidligt
törstig.
— Jag har någonting bättre än mjölk, sade hon; det skall
du få. I går kommo resande hit med sina vägvisare; de
glömde en halfbutelj vin, sådant du säkert ännu aldrig smakat;
de hemta det inte; jag dricker det inte; drick du!
Och hon kom fram med vinet, hälde det i en träskål och
gaf Rudy.
— Det är godt! sade han. Aldrig har jag smakat ett så
värmande, ett så eldigt vin! Och hans ögon strålade, det kom
ett lif, en glöd i honom, som om alla sorger och bekymmer
dunstat bort; den svallande, friska menniskonaturen rörde sig
inom honom.
— Men det är ju ändå skolmästarens Annette! utbrast
han. Ge mig en kyss!
— Ja, om du ger mig den vackra ringen, som du har på
fingret.
— Min förlofningsring!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
