Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 112. Psyken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
de tvä ögonhålorna; hvad var det? En brokig ödla sprang der
inne i den ihåliga hufvudskålen, kilade ut och in genom de
tomma, stora ögonhålorna. Hon var nu lifvet der inne i det
hufvud, der en gång stora tankar, ljusa drömmar, kärlek till
konsten och det härliga hade höjt sig, hvarifrån heta tårar
hade runnit och der hoppet om en odödlighet lefde. Ödlan
sprang, försvann; hufvudskålen multnade, blef stoft i stoftet.
Det var århundraden senare. Den klara stjernan lyste
oförändrad, klar och stor, såsom i årtusenden, luften lyste i rödt,
frisk som rosor, blossande som blod.
Hvarest förr var en trång gata med lemningar efter ett
gammalt tempel, der låg nu utåt torget ett nunnekloster; här
i trädgården gräfdes en graf; en ung nunna hade dött och
skulle denna morgonstund nedsänkas i jorden. Spaden stötte
mot en sten; bländande hvit lyste den. Man kunde se den
hvita marmorn; den rundade sig till en skuldra, denna kom
mera fram; försigtigare fördes spaden; ett qvinnohufvud blef
synligt — fjärilsvingar. Ur grafven, hvari den unga nunnan
skulle nedläggas, lyfte man i den rosenröda, blossande
morgonen en skön psykegestalt, mejslad af den hvita marmorn.
— Hvad hon är skön, fulländad! Ett konstverk från den
bästa tiden! sade man. Hvem kunde vara mästaren? Ingen
visste det, ingen kände honom, utom den klara i årtusenden
lysande stjernan. Hon kände hans jordlifs gång, hans
pröfning, hans svaghet, hans detta: »blott menniskan!» — Men
detta var dödt, bortblåst, såsom stoftet måste och skall; men
frukten af hans bästa sträfvan, det härligaste, som visade det
gudomliga i honom, Psyken, som aldrig dör, som öfverstrålar
minnet af den döde, hennes återsken här på jorden, just detta
stannade här, blef sedt, erkändt, beundradt och älskadt.
Den klara morgonstjernan i den rosenfärgade luften sände
sin tindrande stråle på Psyken och på sällhetsleendet kring
munnen och i ögat på de beundrande, som sågo själen mejslad
ur marmorblocket.
Hvad jordiskt är förflyger, förgätes, endast stjernan i det
oändliga känner det. Hvad himmelskt är strålar äfven i
minnet af den döde, och när detta slocknar — då lefver ännu
Psyken.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
