Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- 113. Snäckan och rosenhäcken
- 114. Lyktgubbarne äro i sta’n, sade kärrfrun
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
trädgården blommade nya rosenhäckar, i trädgården växte nya
snäckor; de kröpo in i sina skal, spottade — verlden angick
dem icke.
— Skola vi läsa om historien från början igen? — Den
blir icke annorlunda.
*
114.
Lyktgubbarne äro i sta’n, sade kärrfrun.
Det var en man, som en gång kunnat så många nya sagor,
men nu hade de tagit slut för honom, sade han; sagan, som
förr af sig sjelf gjorde besök, kom icke mera och knackade på
hans dörr; och hvarför kom hon icke? Ja, det är sant nog,
mannen hade icke på år och dag tänkt på henne eller väntat,
att hon skulle komma och knacka på; men hon hade säkert ej
heller varit här, ty utanför var krig och innanför sorg och
nöd, som kriget för med sig.
Stork och svala kommo från sin långa resa; de tänkte icke
på någon fara; och då de kommo, var boet uppbrändt,
menniskornas boningar nedbrända, grinden i olag, ja, rent af borta;
fiendens hästar trampade på de gamla grafvarna. Det var
hårda, mörka tider; men äfven de få ett slut.
Och nu voro de slut, sade man; men ännu knackade icke
sagan på eller lät höra af sig.
— Hon är väl död och borta med de många andra, sade
mannen. Men sagan dör aldrig.
Och mer än ett helt år förgick, och han längtade så mycket.
— Månne ändå inte sagan skall komma igen och knacka på?
Och han erinrade sig henne så lifligt i alla de många
skepnader hon hade kommit till honom; än ung och vacker, våren
sjelf, en täck, liten flicka med en krans af myskemadror kring
håret och en bokqvist i handen; hennes ögon lyste som djupa
skogssjöar i klart solsken; än hade hon också kommit som
gårdfarihandlare, öppnat kramlådan och låtit sidenband fladdra
med verser och inskrift från gamla minnen; men allra
vackrast var hon dock, när hon kom som gamla morsgumman med
silfverhvitt hår och med ögon så stora och så kloka; då visste
hon riktigt att berätta om de allra äldsta tider, långt innan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 06:20:44 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/hcasob/2/0332.html
