Sagor och berättelser / Del 2 / 436 (1877) Author: H. C. Andersen Translator: Carl Johan Backman, August Strindberg Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 131. Paddan

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Hon hade en sådan lust att komma upp till brunnskanten
och titta ut; hon kände en sådan längtan efter det gröna der
uppe; och då tillfälligtvis den följande morgonen ämbaret,
fyldt med vatten, hissades upp och ett ögonblick blef stående
stilla framför stenen, der paddan satt, skälfde det i det lilla
djuret; hon hoppade ned i det fylda ämbaret och sjönk till
bottnen i vattnet, som derefter kom upp och häldes ut.

— Fy, en sådan otäcka! sade karlen, då han fick se henne.
Det var då det fulaste jag
någonsin sett! Och så
sparkade han med sin träsko
efter paddan, som så när
hade blifvit lemlästad, men
dock slapp undan genom
att komma in bland de
höga brännäslorna. Hon
såg stjelk vid stjelk, hon
såg äfven uppåt; solen lyste
på bladen; de voro alldeles
genomskinliga. Detta var
för henne som för oss
menniskor, då vi plötsligt
komma in i en stor skog, der
solen lyser mellan grenar
och blad.

Ni är mycket välkommen.

— Här är långt
vackrare än nere i brunnen.
Här kan man ha lust att
stanna i hela sitt lif, sade
den lilla paddan. Hon låg
der en timme, hon låg der
i två. Hvad fins månne der utanför? Har jag kommit så
långt, måste jag söka att komma vidare. Och hon kröp så
raskt hon kunde och kom ut på vägen, der solen lyste på
henne och der dammet pudrade henne, medan hon
marscherade tvärs öfver landsvägen.

— Här är man då riktigt på det torra, sade paddan. Jag
får nästan för mycket af det goda; det kryper i mig.

Nu nådde hon diket; der växte förgät mig ej och spiræa;
der stod strax invid en lefvande inhägnad af fläder och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>