Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 137. Hönsgretas familj
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i stenläggningen och ryckte i faderns rockärm, så att den brast
sönder. Hon ville hvad hon ville, och hon fick sin vilja fram;
Sörens fader släptes ned.
Fru Grubbe, som kom dit, strök sin lilla dotter öfver håret
och såg med milda ögon på henne, Marie förstod icke hvarför.
In till jagthundarna ville hon och icke med modern, som
gick in i trädgården, ned mot sjön, der hvita och gula
neckrosor stodo i blom; kasdun och blomvass vajade bland säfven;
hon såg på all denna frodighet och friskhet. — Huru
angenämt! sade hon. Der stod i trädgården ett på den tiden
sällsynt träd, som hon sjelf hade planterat, blodbok kallas det,
ett slags morian bland de andra träden, så svartbruna voro
bladen; det måste ha starkt solsken, eljest skulle det i
ständig skugga blifva grönt som de andra träden och således
förlora sin märkvärdighet. I de höga kastanjerna voro många
fågelbon, lika så i buskarna och i gräsvallen. Det var som
om fåglarna visste, att de här voro fredade, att ingen här
vågade gå och pluttra med bössa.
Lilla Marie kom med Sören; han kunde klättra, som vi veta,
och det togs ned både ägg och dunklädda ungar. Fåglarna
flögo i ångest och förskräckelse, små och stora flögo. Vipan
ute från fältet, råkor, kråkor och kajor från de höga träden
skreko och skreko; det var ett skrik, som slägten skriker ännu
i våra dagar.
— Hvad gören I då, barn! ropade den milda frun; det är
ju ett ogudaktigt förehafvande!
Sören stod nedslagen, den lilla högadliga jungfrun såg också
litet åt sidan, men derpå sade hon kort och buttert:
— Jag får för pappa.
— Härifrån! Härifrån! skreko de stora, svarta fåglarna och
flögo, men kommo igen följande dag, ty här voro de hemma.
Den stilla, milda frun förblef deremot icke länge hemma
der, vår herre kallade henne till sig; hos honom hade hon
också mera sitt hem än här på gården. Och kyrkklockorna
ringde ståtligt, då hennes lik kördes till kyrkan; fattigmans
ögon fuktades, ty hon hade varit god mot honom.
Då hon var borta, tog ingen vård om hennes planteringar,
och trädgården kom i lägervall.
Herr Grubbe var en hård man, sade man, men dottern, huru
ung hon än var, kunde få bugt på honom; han måste le, och hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
