Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 137. Hönsgretas familj
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
var på räfjagt, och frun stod icke att finna. — Palle Dyre
kom hem vid midnattstid, fru Dyre kom hvarken till midnatt
eller på morgonen; hon hade vändt ryggen åt Norrebæk, ridit
bort utan helsning och farväl.
Det var grått, vått väder; vinden blåste kall, en flock svarta
skrikande fåglar flög fram öfver henne, de voro icke så
husvilla som hon.
Först drog hon söder ut, ända inemot det tyska riket; ett
par guldringar med dyrbara stenar förvandlades i penningar;
så gick hon åt öster, sedan vände hon åter om mot vester;
hon hade intet mål för ögat och var vred på alla, till och med
på den gode Guden, så eländigt var hennes sinne; snart blef
hennes kropp det med, hon kunde knapt flytta sin fot. Vipan
flög upp från sin tufva, då hon föll öfver tufvan; fågeln skrek,
såsom han alltid skriker: Din tjuf! Din tjuf! Aldrig hade hon
stulit sin nästas gods, men fågelägg och fågelungar hade hon
som liten flicka låtit hemta åt sig från tufva och träd; det
tänkte hon nu på.
Der hon låg, kunde hon se sandkullarna vid stranden; der
borta bodde fiskare, men dit orkade hon icke gå, så sjuk var
hon. De stora, hvita fiskmåsarna kommo flygande öfver henne
och skreko, liksom råkor, kråkor och kajor skreko hemma
öfver gårdens träd. Fåglarna flögo henne helt nära, slutligen
tyckte hon, att de blefvo kolsvarta, men så blef det också natt
för hennes ögon.
Då hon åter slog upp ögonen, blef hon upplyft och buren;
en stor, stark karl hade tagit henne på sina armar. Hon såg
honom rakt i hans skäggiga ansigte; han hade ett ärr öfver
ögat, så att ögonbrynet var liksom skildt i två delar; han
bar henne, så eländig hon var, till fartyget, der han af
skepparen fick snubbor för sin handling.
Dagen derpå seglade fartyget af. Marie Grubbe kom icke
i land; hon var således med. Men kom väl nog tillbaka? Ja;
när och hvar?
Äfven derom visste klockaren att berätta, och det var icke
en historia, han sjelf satte i hop; han hade hela dess
sällsamma gång från en trovärdig gammal bok, som vi sjelfva
kunna taga fram och läsa. Den danske historieskrifvaren
Ludvig Holberg, som har skrifvit så många läsvärda böcker och
de roliga komedierna, af hvilka vi riktigt kunna lära känna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
