Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- 138. Hvad tisteln upplefde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
rikets vapen. Det var en stor tanke, men stor tistel kan nog
ha stora tankar.
— Man är ofta af så förnäm familj, att man inte törs tänka
derpå, sade näslan, som växte strax bredvid; hon hade också
liksom en aning om, att hon kunde blifva nettelduk, blefve
hon bara riktigt behandlad.
Och sommarn gick och hösten gick; bladen föllo af träden,
blommorna fingo bjerta färger och mindre doft.
Trädgårdslärlingen sjöng i trädgården, ut öfver staketet:
Uppför backen, utför backen,
det är hela almanacken!
De unga granträden i skogen började få jullängtan, men
det var långt till julen.
— Här star jag ännu! sade tisteln. Det är, som om ingen
tänkte på mig, och jag har dock gjort upp partiet; förlofvade
blefvo de, och bröllop ha de hållit, det är nu åtta dagar sedan.
Ja, jag tar inte ett steg, ty jag kan inte.
Det gick ännu några veckor; tisteln stod med sin sista,
enda blomma, stor och fyllig; nära roten hade hon skjutit
fram, vinden blåste kallt fram öfver henne, färgerna gingo,
prakten gick, blomhålken, stor som den till blomman på en
ärtskocka, visade sig som en försilfrad solros.
Då kom i trädgården det unga paret, nu man och hustru;
de gingo längs staketet, den unga frun tittade ut öfver det.
— Der står ännu den stora tisteln, sade hon. Nu har den
ingen blomma mera.
— Jo, der är spöket af den sista, sade han och pekade på
den silfverskinande återstoden af blomman, sjelf en blomma.
— Den är ju vacker! sade hon. En sådan måste skäras in
i ramen kring våra porträtt.
Och den unge mannen måste åter öfver staketet och bryta
af tistelhålken. Den stack honom i fingrarna, han hade ju
kallat den »spöket». Och den kom in i trädgården, upp
på gården och in i salen; der stod en tafla: »det unga äkta
paret». I brudgummens knapphål var målad en tistelblomma.
Det talades om denna, och det talades om blömhålken, de
medförde, den sista, nu silfverglänsande tistelblomman, som det
skulle skäras efter i ramen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 06:20:44 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/hcasob/2/0515.html
