Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 143. Solskenshistorier - 144. Farfarsfar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sjuka kycklingarna. De sade nu orden med den betoning de
ville: Peppar och smöer [1]! Och det fick han, men af mig fick
han en solskenskyss, sade Solskenet, hon fick tio kyssar för
en. Han var en skaldenatur, han blef tuktad och kysst; men
lyckoringen hade han från lyckans gyllene svan. Hans
tankar flögo ut som gyllene fjärilar, odödlighetssymbolen.
— Det var en lång historia det der, sade Blåsten.
— Och tråkig, sade Regnvädret. Blås på mig, så att jag
kan repa mig igen!
Och Blåsten blåste och Solskenet berättade:
— Lyckans svan flög fram öfver den djupa hafsviken, der
fiskarne hade lagt ut sina nät. Den fattigaste af dem tänkte
på att gifta sig, och han gifte sig.
Till honom förde svanen ett stycke bernsten; bernsten
drager till sig, det drog hjertan till huset. Bernsten är den
härligaste rökelse. Der kom en doft som från kyrkan, der kom
en doft från Guds natur. De kände riktigt det husliga
lifvets lycka, belåtenhet i de små omständigheterna, och då blef
deras lif en hel solskenshistoria.
— Skola vi nu bryta af? sade Blåsten. Nu har Solskenet
berättat länge nog. Jag har haft tråkigt.
— Jag med! sade Regnvädret.
— Hvad säga nu vi andra, som hört historierna?
— Vi säga: Nu äro de slut.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
