Sagor och berättelser / Del 2 / 569 (1877) Author: H. C. Andersen Translator: Carl Johan Backman, August Strindberg Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 153. Hvad gamla Johanna berättade

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Rent och fint var der i huset, gardiner i fönstren och
blommor med, både nejlika och balsamin. Märkduk hängde i en
tafleram och stras bredvid hängde en namnsdagsgratulation
på rim; den hade Maren Ölse sjelf diktat; hon visste huru
rimmen foga sig. Hon var nästan litet stolt öfver
familjnamnet Ölse, det var det enda ord i danska språket, som
rimmade på pölse [1]. — Det är ändå alltid att ha något företräde
för andra, sade hon och skrattade. Alltid bibehöll hon sitt
goda humör, aldrig sade hon som mannen: Hvad hjelper det!
Hennes ordstäf var: Håll på dig sjelf och vår herre! Det
gjorde hon och det höll i hop det hela. Barnen frodades,
växte ut ur boet, kommo
vidt omkring och artade sig
väl. Rasmus var den
minste; han var ett så vackert
barn, att en af de stora
taflemålarne inne i staden
lånade honom till att måla
af, och det så naken, som
han kommit till denna
verlden. Den taflan hängde nu
på kungens slott; der hade
herrgårdsfrun sett den och
känt igen lille Rasmus,
fastän han icke hade kläder på sig.

Lille Rasmus kan också föra nålen.

Men nu kom den tunga tiden. Skräddaren fick värk i begge
händerna, der satte sig stora knölar, ingen doktor kunde hjelpa,
icke ens kloka Stina, som »doktorerade».

— Man får inte låta modet falla, sade Maren. Det hjelper
aldrig att hänga hufvudet. Nu ha vi inte längre fars båda händer
till hjelp, jag får då söka att bruka mina så mycket flinkare.
Lille Rasmus kan också föra nålen.

Han satt redan på bordet, hvisslade och sjöng; han var en
munter gosse.

Hela dagen skulle han icke sitta der, sade modern; det
vore synd mot barnet; leka och springa skulle han också.

Träskomakarens Johanna var hans bästa lekkamrat; hon var
af ännu fattigare folk än Rasmus. Vacker var hon icke;

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>