Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 154. Portnyckeln
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
betydelse; vidare anförtrodde han kammarrådet, att han, utom
sin apotekarverksamhet, skref på en stor nyckelroman, hvari
alla de handlande personerna voro nycklar, endast och
allenast nycklar; portnyckeln var naturligtvis hufvudpersonen,
och kammarrådets portnyckel var hans förebild, begåfvad med
siarblick och spådomsgåfva; kring den måste alla de andra
nycklarna kretsa: den gamla kammarherrenyckeln, som kände
till hofvets glans och festligheter, urnyckeln, liten, fin och
förnäm, à åtta öre hos jernkramhandlaren, nyckeln till
kyrkbänken, den räknar sig till presterskapet och har sett andar,
genom att öfver en natt sitta i nyckelhål i kyrkan, skafferi-,
vedbod- och vinkällarnyckeln, alla uppträda, buga sig för och
kretsa omkring portnyckeln. Solstrålarna gifva honom
silfverglans, vinden, verldsanden, far in i honom, så att det hvisslar.
Han är nyckeln för alla nycklar, han var kammarrådets
portnyckel, nu är han himlaportens nyckel, han är påfvenyckel,
han är »ofelbar».
— Elakhet! sade kammarrådet. Pyramidalisk elakhet!
Han och apotekaren sågo aldrig mera hvarandra. — Jo, vid
kammarrådinnans begrafning.
Hon dog först.
Det var sorg och saknad i huset. Till och med de afskurna
körsbärsqvistarna, som hade skjutit friska skott och blommor,
sörjde och vissnade bort; de stodo glömda, hon vårdade dem
icke längre.
Kammarrådet och apotekaren gingo efter hennes kista, sida
vid sida, såsom de båda närmaste slägtingarne; här var icke
tillfälle eller stämning till att munhuggas.
Lotta Lena satte sorgflor på kammarrådets hatt. Hon var
der i huset, länge sedan återkommen, utan seger och lycka
på konstens bana. Men den kunde komma, Lotta Lena hade
en framtid. Nyckeln hade sagt det och kammarrådet hade
sagt det.
Hon kom upp till honom. De talade om den aflidna och
de gräto, Lotta Lena var vek; de talade om konsten, och Lotta
Lena var stark.
— Teaterlifvet är härligt! sade hon; men der är så mycket
bråk och afund. Jag går hellre min egen väg. Först mig
sjelf, så konsten!
Knigge hade talat sanning i sitt kapitel om skådespelare,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
