Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 156. Tant Tandvärk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kommo vi att tala om allt detta; vi kommo tillbaka till
barndomsåren, talade och talade; klockan blef tolf, innan tant gick
till hvila i rummet bredvid.
— God natt, mitt söta barn! ropade hon. Nu sofver jag,
som om jag låge i min egen utdragssoffa.
Och hon var gången till ro; men ro blef det icke hvarken
i huset eller utanför. Stormen ryckte i fönstren, slog med de
långa, dinglande jernhakarna, ringde med dörrklockan hos
grannen inpå gården. Hyresgästen ofvan på hade kommit hem. Han
gick ännu en liten nattur af och an, slängde af sig stöflarna,
gick så till sängs och hvila, men han snarkar så, att man
med goda öron kan höra det genom taket.
Jag fann icke hvila, jag kom icke till ro; vädret lade sig
icke heller till ro; det var öfver höfvan lifligt. Blåsten susade
och sjöng på sitt sätt, mina tänder började också bli lifliga,
de susade och sjöngo på sitt sätt. De slogo an till stark
tandvärk.
Det drog från fönstret. Månen sken in på golfvet. Skenet
kom och gick, allt efter som skyarna kommo och gingo i
stormen. Det var en oro i skugga och ljus, men slutligen
såg skuggan på golfvet ut som något; jag såg på detta, som
rörde sig, och kände en isande kall blåst.
På golfvet satt en skepnad, smal och lång, liksom när ett
barn ritar på griffeltaflan något, som skall likna en menniska;
ett enda smalt streck är kroppen; ett streck och ett till äro
armarna; benen äro också blott hvar sitt streck, hufvudet en
månghörning.
Snart blef skepnaden tydligare; den fick ett slags beklädnad,
mycket tunn, mycket fin, men den visade, att skepnaden hörde
till qvinnokönet.
Jag hörde ett surrande. Var det hon eller vinden, som
surrade som bromsar i sprickan på rutan?
Nej, det var hon sjelf, fru Tandvärk, hennes förskräcklighet
Satania infernalis. Gud frie och bevare oss från hennes
besök!
— Här är godt att vara! surrade hon; här är godt qvarter,
sumpig grund, kärrgrund. Här ha myggorna surrat med gift
i gadden, nu har jag gadden. Den måste hvässas på
menniskotänder. De lysa så hvita på honom här i sängen. De ha
trotsat sött och surt, hett och kallt, nötskal och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
