Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmärkningar till andra delen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Äfven om dessa har jag ett par anmärkningar och anteckningar.
I min barndom såg jag i Odense en man, som liknade ett skelett,
gul och aftärd, blott skinn och ben; en gammal gumma, som ofta
berättade mig sagor och spökhistorier, gaf mig besked om, hvarför han
såg så ömklig ut. Grytan hade blifvit påsatt för att koka efter honom,
då han var ute i främmande land. När en ungkarl var ute på vandring,
om än aldrig så långt borta, kunde hans käresta, om längtan efter honom
blef allt för stor, gå till den kloka gumman, få henne att sätta grytan
på elden, lägga sattyg deri och så låta henne koka natt och dag. Huru
långt ut i verlden ungersvennen då än var, måste han, utan rast eller
ro, i väg hemåt, der grytan kokade efter honom och kärestan väntade.
När han då uppnådde hemorten, var han bara skinn och ben, såg ömklig
ut, och det ofta för hela sin lifstid. Det kunde jag se på mannen här,
honom hade grytan kokat efter. Den berättelsen gjorde ett djupt intryck
på mig och är begagnad i: Hvad gamla Johanna berättade.
I historien om Portnyckeln är också begagnadt ett drag af
vidskepelsens påfund. Det är icke så många år sedan borddansen spelade
ett slags rol äfven i Kjöbenhavn. Många trodde på den, till och med
personer med begåfning och andlig betydenhet; de kunde tro att det var
en ande i bord och andra snickrade möbler. — I Tyskland, på en större
herrgård, hos begåfvade, upplysta menniskor, gjorde jag bekantskap med
nyckelandar. Nyckeln kunde gifva besked om allt, och många trodde på
den. Jag har i historien Portnyckeln utvecklat dess behandling och
betydelse, men förlagt tiden några år längre tillbaka än den, då jag blef
invigd i nyckelklokheten. — Hvad som här berättas om mannens i
källarvåningen besök hos kammarrådet och om Lotta Lenas uppfostran för
konsten hör till det upplefda.
Historien om Krymplingen, som är en af de allra sista jag skrifvit
och måhända skrifver, tror jag höra till de mest lyckade jag lemnat,
och såsom ett slags förhärligande af sagodiktning kunde den kanske
passande afsluta hela samlingen.
Sagan Tant Tandvärk är emellertid den sist diktade och nedskrifna.
Eventyr og historier hafva blifvit öfversatta på så godt som alla
europeiska språk [1]; de hafva i mitt fädernesland och långt utom dess
gränser under många år varit en läsning för gamla och unga. Mig har
således blifvit förunnad den högsta lycka, att upplefva en dylik
välsignelse, men har man emellertid, såsom jag, hunnit inemot menniskornas
vanliga högsta lefnadsålder, Bibelns »sju gånger tio», skall denna
lyckliga verksamhet vara nära sitt afBlutande. Då jag sålunda denna jul
lemnar samlad återstoden af hela min rikedom: ett hundra
femtiosex sagor och berättelser, vare fiolspelarens ord i sagan Penna och
bläckhorn mitt slutord; har jag verkat något godt, »Gud allena
vare äran!»
Rolighed den 6 september 1874.
H. K. Andersen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
