Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lefnadsteckning öfver H. K. Andersen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att Collin måste taga honom till Kjöbenhavn, der han medelst enskild
undervisning ändtligen lyckades bli student år 1828 på samma gång som
Paludan-Müller. Innan dess hade han skrifvit den första dikt, som trycktes,
nämligen »Det döende börn», hvilken till och med upptogs i ett par
kjöbenhavnstidningar.
Dermed började han sin skaldebana, och berättelsen om hans lif
upptages från den stunden dels af författarskap och utgifvande af det ena
poetiska arbetet efter det andra, hvarmed han allt mera stadfäste sitt
rykte, dels af resor genom Europas flesta länder, afbrutna af längre eller
kortare vistelser i hemlandet. Så utgaf han år 1829 sitt första större
arbete, den humoristiska framställningen af en »Fodrejse fra Holmens
canal till östpynten af Amager», som mottogs med mycket intresse, och
till julen utkom hans första samling »Digte», hvilken äfven mottogs
gynsamt. Emellertid bidrogo tvenne omständigheter vid denna tid att göra
hans lynne retligt och tungt; dels hade han under en utflygt till Jylland
och Fyen haft en olycklig kärlek, som gaf sin prägel åt den år 1831
utgifna diktsamlingen »Phantasier og skizzer», dels inträffade en återgång
i den värme, hvarmed skalden först mottogs, och oppositionen mot
honom tog sig förnämligast luft i de af Henrik Hertz anonymt utgifna
»Gjenganger-breve». För att vederqvicka sig företog han derför samma
år sin första resa utom landet till norra Tyskland, och 1833 fick han
ändtligen med offentligt understöd företaga en längre utrikes resa, som
uppför Rhein och öfver Paris gick till skaldernes och konstnärernes,
framför allt de danskes, förlofvade land Italien. År 1831 i oktober
inträffade han i Roma, der Thorvaldsen var hans umgängesvän och den
förre motståndaren Henrik Hertz mötte honom med förekommande
vänlighet. Först 1834 var han åter i Kjöbenhavn, och frukten af denna resa
var den skildring af Italiens natur och folklif, som är allmänt känd
under namn af »Improvisatoren», och som utkom 1835. Samma år utgaf
Andersen äfven sitt första häfte »Eventyr», och dermed var han inne på
den bana, som bäst motsvarade hans egentliga kallelse.
Efter att 1839 första gången ha besökt Sverige och gjort bekantskap
med Fredrika Bremer och Berzelius m. fl., egnade han sig på fullaste
allvar i hemlandet åt sitt kall såsom skald och fick äfven ett årligt
understöd af offentliga medel, allt under det att det ena diktverket efter
det andra, diktsamlingar, berättelser, »äfventyr», dramatiska arbeten och
reseskildringar flöto ur hans penna. Eget nog var han dock icke rätt
uppburen i sitt fosterland, om man undantager den krets af upplysta
vänner, som hyllade honom, bland hvilka Collin och hans hus utgjorde
hjertpunkten, hvarför han gerna tog sin tillflykt till främmande länder,
och under en sådan färd mottog han för första gången en offentlig
hedersbevisning af studenterne vid Lunds universitet. Så skildrade han i »En
digters bazar» en större utrikes resa, som sträckte sig öfver Italien
till Grekland och Stambul. Ett annat år, 1848, reste han till Paris,
der han sammanträffade med tidens förnämsta män; en tredje gång for
han öfver Tyskland till Italien, en fjerde gång till England och
Skotland, till Sverige (1849), till Spanien o. s. v., alltid orolig som en
flyttfågel, men öfver allt studerande menniskor och natur och samlande som
ett flitigt bi honing af de blommor, han mötte på sin väg. Många
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
