Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lefnadsteckning öfver H. K. Andersen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
menskliga fel och svagheter, firad af hela sin samtid, ärad af konungar
och furstar, lemnade den sjutioårige skalden, omgifven in i sista stunden
af öm och kärleksrik vård, detta jordiska på ett landtställe utanför
Kjöbenhavn den 4 augusti 1875. Efterverlden är nu syselsatt med att både
i hans fädernestad och i hans fosterlands hufvudstad resa honom värdiga
minnesvårdar. Den oförgängligaste och ädlaste har han sjelf rest sig i
sina »Eventyr».
Till denna flyktiga teckning af skaldens lif läggas till sist några rader
för att antyda Andersens betydelse som skald. Han har nämligen såsom
sådan, så dansk han än är, ett rykte, som gått öfver verlden. Men öfver
allt, der poesien är sann, blir den en gemensam mensklig egendom. En
och annan anspelning på lokala förhållanden och folkliga egendomligheter
kan visserligen undgå främmande läsare, men hufvudsaken, den
poetiska uppfattningen af menniskor och natur, måste dock bli tillgänglig för
alla. Och Andersens snille är just sådant, att han mer än mången annan
stor skald kan uppfattas af alla folk. Han ironiserar sällan på det sätt,
att hans kritik är riktad mot specielt danska förhållanden, och hans
fosterlands natur, seder och egendomligheter, hvilka alltid gifva hans
berättelser deras prägel af lif och verklighet, behöfver man icke känna
på förhand, ty med allt sådant gör man den bästa bekantskap just i
och genom historierna.
Andersen syselsätter sig gerna med hjertats djupaste känslor.
Kärleken i alla dess skepnader, — den hopplösa, stumma kärleken, som
han skildrar i historien Under pilträdet eller i Den lilla sjöjungfrun,
eller den trofasta och uppoffrande kärleken, såsom hos Gerda i
Snödrottningen eller hos Elisa i De vilda svanarna, äro känslor, som alla folk
känna igen. — I naturen och med naturen lefver Andersen ständigt, och
det icke endast med sitt eget lands välkända natur, som han så
träffande och rörande skildrar, utan med naturen i allmänhet. Hafvet,
luften, skogen, — allt känner han, och allt är för honom befolkadt med
lefvande, hemlighetsfulla väsen, makter, som inverka på och dela
menniskans öde. Hans fantasi har en förunderlig förmåga att göra allting
lefvande, som hon berör: man icke blott föreställer sig, utan man tror
på de väsen han frammanar. Också är ingenting så litet eller så
hvardagligt, att han icke deri kan finna ett poetiskt element. I motsats mot
mången fantasilös skald, som fordrar en viss tid och en viss kostym
för att inspireras, och som Andersen i en af sina senare historier så
träffande karakteriserat i en person, »som vill blifva skald till påsk,
men icke vet, hvad han skall hitta på», — i motsats mot alla dessa,
som alltid ropa på vår prosaiska tid, ser Andersen i allt, hvad som sker
omkring honom, poesiens eviga makt. Han säger sjelf: »Vor tid er
eventyrenes tid». Jernvägståget med dess öfvernaturliga fart, telegrafen,
som med sin tankesnabba elektriska gnista förenar alla folk,
luftbalongen, som han tänker sig allt mer och mer beherska rymden, — allt
detta är för honom underbara uppenbarelser, outtömliga i sina verkningar.
Det är för honom, som om naturen fullt synligt och mäktigare än
någonsin förut gripit in i menniskans lif, och han tröttnar aldrig att
betrakta och skildra dessa tidens nya makter.
Det, som särskildt utmärker Andersen såsom dansk skald, är hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
