Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
En präst i stiftet, som övervar hans prästvigning, lär ha
yttrat: »aldrig skall jag glömma de gripande tonfallen i
Arbmans röst, då han läste prästeden. Slutorden ljödo som
ett ångestrop»1). Ja, om någon tagit sitt kall på allvar, så
var det han. Med skrupulös noggrannhet bemödade han sig
att fylla dess krav, såsom de uttalades i hans ämbetsed.
Och dock kände han sig ej motsvara dem som han ville.
Hur aktningsvärda hans arbetsprestationer syntes för andra
Brunflo kyrka.
— honom själv tillfredsställde de icke. Skrämmande ljödo
i hans öron orden: »ve den som Herrens verk gör försumligen».
I den helt visst minutiöst noggranna självrannsakan,
vartill samvetsömheten drev honom, kände Arbman för egen
del starkt behov av evangelii tröst, och denna omständighet
blev ej utan inflytande på hans förkunnelse. Hans
predikningar voro ej blott allvarligt väckande utan även tröstande.
1) Östman, 1. c.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
