Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
honom så mycken nöd och ångest, tillika en hjälp i hans
själsstrider. Och den glada tillförsikt, han fann hos många
av de enkla människor, med vilka hans själavårdande
verksamhet förde honom i beröring, återverkade upplivande och
stärkande på hans egen tro.
Av stor betydelse för Arbman under denna prövningsrika
tid var det även, att han bland sina ämbetsbröder fann
en vän, åt vilken han kunde förtro sig — dåvarande
adjunkten i Lit MAGNUS OSKAR BLIX1). Själv fostrad
genom yttre och inre lidanden, kunde han erbjuda Arbman
det stöd, han så väl behövde. För den senare var den
tremila genvägen över skogen ej för lång, när tillfälle gavs
för honom att komma till sin vän, och angelägen var han om
att tiden för deras samvaro skulle bli så lång som möjligt,
vårföre han snarare sprang än gick den nämnda vägen. Och
hela nätter kunde vid hans besök i Lit de båda vännerna
tillbringa under förtroliga samtal.
Omkring 1850 kunde den svåra utvecklingskris, Arbman
haft att utstå, anses definitivt övervunnen.
Det stod från denna tid klart för honom, att endast
kristendomen möjliggör en tillfredsställande lösning av de
problem, livet innesluter. Den kamp, han segrande genomgått,
hade skänkt honom den visshet, han åtrådde. Striderna mot
tvivlet återkommo väl även senare och voro stundom
allvarsamma nog. Det kunde stundom förekomma honom, som
vore endast materien verklig; han sade det en gång med
ångest i blicken till en ämbetsbroder, som den gången, ehuru
yngre, fick tjänstgöra som hans själasörjare. Men tålamod
gör förfarenhet, och hans förfarenhet utmynnade i detta:
»kristendomen är dock efter allt det bästa jag vet». Hans
Född 1812, var han pastorsadjunkt i Lit 1836—48, kyrkoherde
där från 1860 till sin död 1874; de sista åren var han otjänstbar på
grund av sjukdom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
