Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Hedningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
armar över vattnet hela tiden och skrek
hjärtskärande. På detta sätt fördes han bort flera hundra
fot, tills han slutligen drogs under vattenytan.
Jag simmade beslutsamt vidare, i hopp att det
möjligen kunde vara den sista hajen i följet. Men
det fanns en till. Om det nu var så, att han hade
anfallit de svarte förut eller han hade fått sig ett
skrovmål på annat håll, vet jag inte, men han hade
i alla fall inte så brådtom som de andra. Jag kunde
inte längre simma så fort, ty mina ansträngningar
måste också gå ut på att inte släppa hajen ur sikte.
Jag lät inte överrumpla mig, när han gjorde sitt
första anfall, utan hade den turen att få bägge
händerna på hans nos och fastän hans fart nästan drog
mig under, lyckades jag dock få honom ifrån mig.
Men han började på nytt simma rundt omkring mig.
För andra gången kom jag undan genom en liknande
manöver. Tredje anfallet misslyckades från båda
sidor. Han gled åt sidan just som jag skulle stöta
till honom, men hans sandpappershud — jag hade en
tröja utan ärmar — skrapade av skinnet på mig
från armbågen upp till axeln.
Jag var nu alldeles uttröttad och uppgav allt hopp.
Skonaren låg fortfarande två hundra fot ifrån mig.
Ansiktet hade jag i vattnet för att bevaka hajens
rörelser, då jag såg en brun kropp glida emellan
oss. Det var Otoo.
»Sträck ut mot skonaren, herre», sade han. Hans
röst var glädtig, som om alltsammans varit en lek.
»Jag känner till hajarna. De äro så godt som mina
bröder.»
Jag lydde, simmade sakta framåt, medan Otoo
31
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
