Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VII. Den oemotståndlige vite mannen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kurs på skutan. Jag vet inte hur han bar sig åt,
men i stället för att schackla ur, lät han det andna
ankaret gå och där sutto vi nu fast säkrare än
någonsin.
»Till sist lyckades jag själv göra oss kvitt båda
ankarna och få upp mera segel, och Duchess
styrde mot mynningen av lagunen. På däcket såg det
ohyggligt ut — döda och döende negrer överallt.
De lågo på de mest omöjliga platser, hela kajutan
var full av dem, ty de som kunnat hade krupit dit
ner. Jag satte Saxtorph och hans negrer till ,att
hiva liken över bord, och han gjorde rent hus: både
levande och döda fingo följas åt utan åtskillnad.
Hajarna hade kalas den dagen. Naturligtvis gingo
våra fyra mördade sjömän samma väg. Men deras
huvuden lade vi i säckar med vikter, så att de icke
av någon tillfällighet skulle driva i land och falla
i händerna på negrerna.
»Våra fem fångar beslöt jag att använda som
besättning, men de hade beslutat på annat vis. Vid
första tillfälle som yppade sig hoppade de över
bord. Saxtorph träffade två i luften med sin revolver
och skulle ha skjutit de andra tre i vattnet, om
jag inte hindrat honom. Jag var alldeles sjuk av
detta slaktande och för resten hade de hjälpt oss
att få skonaren ut ur lagunen. Men det var
bortkastat medlidande, ty hajarna togo dem allihop.
»Jag fick hjärnfeber eller någonting ditåt, när vi
väl gått klara land. Duchess låg och drev i tre
veckor. Så kryade jag till mig och i sinom tid
lyckades vi föra skonaren till Sydney. Men de där
negrerna på Malu hade fått en läxa som de aldrig!
153
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
