Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII. Mc Coys ättling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gande stiltje och häftiga regnskurar. Barometern
hade fallit till 29,50. Det fanns inte en vindpust,
men det oaktat fortfor sjön att bli allt oroligare.
Snart rullade Pyrenees otäckt i de höga sjöarna,
som kommo frammarscherande i en oändlig
procession från mörkret i väster. Seglen minskades
så fort båda vakterna kunde arbeta, och när den
uttröttade besättningen slutat, kunde man höra deras
knotande röster i mörkret — det lät som morrande,
ängsliga djur. En gång kallades styrbordsvakten
över för att surra och göra fast och folket lade öppet
i dagen sin motvilja. Varje långsam rörelse var en
protest eller ett hot. Luften var fuktig och klibbig
som gummi, och i den fullständiga vindstillan
tycktes varenda man flämta och kippa efter andan.
Svetten rann från ansikten och bara armar, och
kapten Davenport, som gick där med ett mera pinat
utseende och mera stirrande ögon än någonsin,
fick en bestämd känsla av en annalkande olycka.
»Det går förbi oss västeröver», sade Mc Coy
uppmuntrande. »I värsta fall få vi bara en släng av
det.»
Men kapten Davenport lät inte längre trösta sig.
Vid skenet av en lanterna stude rade han sin
handbok i navigation, där det stod hur en befälhavare
hade att bete sig under en cyklon. Någonstädes
midskepps bröts tystnaden av en låg snyftning från
kajutpojken.
»Å, håll mun där!» skrek kapten Davenport med
så rytande stämma att varenda man ombord ryckte
till och pojken började stortjuta av förfäran.
»Mr Konig», sade kaptenen i nervöst ursinne, »var
180
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
