Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 3. 1828. den 17 Maj - Den första kärleken eller barndomens minnen, af Scribe - Tidens lek, af G f m
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
C « )
na rigtning hafva vi ock intet att deremot invända,
]ngen kan, högre än vi, förklara sig emot den
La-fontaineska halrataks-sällheten, den Kotzebuiska
fattigförsörjnings-lyckan, den Fouqueiska feberhettan.
Men det finnes en medelväg mellan dåraktig yrsel
och räkenskaps-känsla. Man är icke en narr derför,
att ma» har ett hjerta. Verlden må aldrig tå
mycket gäcka, aldrig s& mycket motsäga eos käraste
önskningar; det förblifver dock något inombords,
sora talar om ett bättre, och som i sjelfva
motgången är bugsvalande.
Planen i vårt skådespel är i korthet följande: En
nng, vkänslofull flicka, Emmelina, har, såsom barn,
ftst sig vid sin unga frände, Ludvig de Roches.
Med hela sin själ tillhör hon honom ännu. En
vuxen man, Rinville, som önskar sig hennes hand,
lar inträde i hennes fars hus. Han lyckas, genom
en intrig, att spela rollen af den älskade
anförvandter söker, fastän icke med full framgång, besvara
de frågor ur barndomens häfder, dem hon ställer
på den förmente älsklingen. Emellertid tar hon
honom hela tiden för rätta mannen, betygar honom
den mest oskrymtade tillgifvenhet, men blir hastigt
återhållen i sin förtjusning, när hon hos friaren
saknar den ring, hvilken barndomsvännen lofvat,
ntt ständigt bära på sig. Hon bestämmer sigdà, att
öfvergifva sin fordna böjelse, och skänka sitt hjerta &t
en annan , Ludvig deRoches, som äfven anmält sig
såsom giljare. Denne senare, den verklige
barndoms-bekante, är en stackare, en forlägen, fjollig och
utlofvad varelse, och bar, såsom mun säger, veit ur
känseln hos sin qvinliga slägting. Han har en
annan förbindelse, och önskar bemligen att bli qvitt
hela frieri-tilJställniiTgen med vår hjeltinna, blott
Jökeln betalar hans skulder. Till den ändan ger
lian sig ut för en annan, talar illa om sig sjelf,
eller om Emmelinas kusin, hvilken hon åter ser i
Rinville. Slutligen, och for att bli så mycket
säkrare fri från Emmelina, säger han, att Ludvig är
gift. Omsider uppdagas sammanhnnget, flickan
förgäter sin barndoms-känsla, den hon af misstag
fortfarit att hysa för Rinville, och gifter sig med
denne, för hvilken hon, till följd af äldre, fast
bedrägliga, hågkomster, genast fattade den ömmaste
kärlek.
Vi bestrida icke, att möjligen något sådant kan
tilldraga sig i den vanliga lefnaden; men hvad
vackert eller lärorikt finnes häruti? Att drifva gä<?k med
något så rent, som ett barndoms-ininue, som eo
Jvmpathisk känsla, kan aldrig bli poetiskt. Utan
«tt vara mycket svärmare kan man säga detta.
Syftningen är ock, att hafva all enthusiasm, all
hänförelse, hvilken emellertid Sr modern till allt det
förträffliga, som funnits på jorden. Scribe ar
verk-såsom han i Le Mercure de XIXme Sièclr
träffande nämnes, en af de största "deacnchanteurs."
Röck är det diktens uppgift, att förtrolla, och icke
»It hafva förtrollningen. Det senare kan nog ske,
»ennes bön förutan. Och vill man vinna
lefnads-"farenhet, står det illa till, om den skall sökas på
<Wern.
Fästan således styckets hufvudtanka ej kan
förliks med vår åsigt om konst, i allmänhet, utan i
stäl-gifvit oss en något plågsam känsla och
obehag-’8 »litning i sinnet, förrådes dock i behandlingen
■••killig förtjenst, den vi tor ingen del vilja undan-
"a* Dialogen har lif och omvexling, situationer-
na äro, om icke nya och träffande, likväl jødiga och
theatrala. Det bela saknar ej hel Jfr en viss
rörlighet, smi-täckhet och munterhet. Såsom en liten
efterpies, gör den ej anspråk på stort konstvärde,
och, för vår del, se vi den hellre, än en hop
stycken, "med tusen ack och o uti", för att tala med
salig Vitalis. Ännu ett skäl dertill finnes uti
utförandets framgång» I det bela gafs stycket orvauligt
väl. Fru Lindström och Hv Torsslow äro just
skapta för komedien af det lätta slaget. Den förra
med sin eld, lin qvickhet, sin naivitet, passar
förträffligt åt den roll, hon här ägde. Den senare med
sitt otvungna väsen, sin muntra och Jifliga aktion,
var icke mindre på sin plats. Likaledes var
Ludvigs roll väl hållen af H:r Sevelin. Han Iiaile
träffat rätta måttet af det komiska. Om man, icke
utan rättvisa, annars då och då kan förebrå honot£
någon öfverdrift i karrikaturen, deruti också måttan
onekligen är svårast att träffa, hade man denna gång
dertill intet skäl. Det gifves alltid en viss gräns,
inom hvilken sanningen ligger, och utom denna
punkt gick ei H:r Sevelins spel. Detta var här,
likasom i bröderna Filibert och N:o 777, också fullt
individualiseradt, då det deremot, vid andra
tillfallen, är utsatt för ett slags upprepande och
obestämdhet.
Den Svenska tolkningen tycktes vara ledig och
språkrigtig; någon sammanställning med urskriften
ba vi ej gjort. Öfversättaren har dock icke kunnat
rädda sig undan den bränning, på hvilken de flesta
af hans medbröder strandat, nemligen användningen
af tilltalsorden. Monsieur, Madame, brukas, liksom
Sir i Engelskan, nästan i hvart annat ord uti
Fransyskan , då de deremot svarande Svenska aldrig
förekomma i samspråk. Visserligen erbjuder i detta
fall vårt tungomål en stor svårighet; men bättre är,
att alldeles utesluta sådana öfverflöds- och
fylloads-varor, an att genom deras upptugande ge stelhet At
dialogen.
Tidens lek.
En gång satt Tiden, barn ännu,
På morgonskyn och lekte;
.Och lockens guldflod, klyfd i tu,
En sagta vestan smekte.
ITans ande af en snäckas skum
En verld af bubblor vackte;
Och giäddes, då mot himlens rim
De sina banor sträckte.
Han säg på ytan land och haf
I färgrik teckning glänsa;
Såg strålarna, dem dagen gaf,
Lik toner dem begränsa.
När så hans verldsklot flögo opp
Med prakt i morgonglöden,
Då tänkte ban på jordens lopp,
På mensklighetens öden.
Hur jorden, sjelf en bubbla, sam
I rymdens haf och lyste;
Men blott forgänglighet sken fram
Ur allt hvad skönt hon hyste. —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
