Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 8. 1828. den 7 Junii - Musik - Witterhet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
C 3. )
deras ofta användande, han synes ega alltför stor
förkärlek,) och begge ljuden smälte så nära
tillsamman, att den finaste hörsel förgäfves bemödade sig
att urskilja dem ifrån hvarandra. — Sedan Paganini
a/lagt detta första, med en obeskriflig enthusiasm
mottagna, prof af sin konstfärdighet, trädde hans
unga följeslagerska, Sig. Bianchi inom skranket.
Hon sjöng en Aria af Paër, ganska obehindradt och
med mycken smak; men likväl förmådde hon, efter
Paganini, som inan nyss hört och som man ifrigt
längtade att åter höra, knappast erhålla mer än de
vanliga gästvänliga höfligbets-bevisen. — Nu
föredrog P. en Sona t a Militäre på blotta G-strängen,
och det på ett sätt, som måste anses för ett non
pius ultra. Än var det, som hörde man åskan ljuda
i skyn, och än, då han svingade sig opp i de
högsta applikaturerna, trodde man sig lyssna till
Eols-harpans skära, i rymden bortsmältande toner. Under
det han med hänförande vibrerande kraft utförde
flera themnta, t. ex. Mozarts Non piu andra i,
inlade han, för contrastens skull, uti de begge
motiverna ur Alcina och Die Volkstämme — af Weigl och
UinloulT— det mildaste uttryck of en öm,
eftergifvande qvinlighet, och bevisade dermed på det mest
ojäfaktiga sätt, att han kan allt hvad han blott vill.
På en mellan-aria af S:a Bianchi följde nu
slutstycket: först, till introduction, en larghetto full af
passion, som han skall hafva componerat i
fängelset, — hvilken sägen hvarken det helas dystra koloril
eller det omisskänneliga vemod, som från själens djup
Utnndade sig i hans spel, syntes motsäga. De
der-påföljande variationerna öfver Finale-Rondo’n i
Ce-nerentola öfvergingo kulminationspunkten af all
hittils hörd bravur/ hur han t. ex. utförde 4-*’ämmiga
arpeggierade ackorder, blir för sjelfve de invigde en
ogenomträngelig gåta. — Bfter påsk kommer P. alt
ge sin andra, af alla med otålighet efterlängtade,
koncert.
(Musikal. Zeitung )
mittnittt.
Öfversigt af den nyaste Franska Vitterlieten.
(Ur bref från cn resande landsman.)
"Såsom öfvergång till boklitteraturen, vill jag då
nämna den förtjenstfulla öfversättning af Grekiska
scenens mästerstycken, som nu utgifves. Visserligen
har Franska litteraturen hittills ej saknat
öfversättningar af alla Grekiska ouktorer, men hvem kan val
igenkänna Homer i de tolkningar, som lemnats af
Dacier, Le Brun, Rochefort och Aignan; eller So-
{ihocles i La Harpe’s matta och svassande vers,
el-er En ripides i Le Pcre Brumoy’s pedantiska språk?
Långtifrån alt lemna de Grekiska Tragediskrifvarne
sådana de äro, hade de Franska öfversättame
förbättrat dem, d. v. s. skurit till dem efter Franska
tragedimåttet, indelt dem i 5 akter, nppfyllt
dialogen med Seigneurs och Mailames &c, gifvit de
Grekiska bjeltarne litet mera af hoftonen i Versailles,
o. s. r. Artauds öfversättning är, som den bör
vara, ett så troget aftryck af originalet, som språket
medgifver. Men hvad som kanske mest bör
förundra härvid, är den bekännelse, ett Franskt blad gör
» anledning af densamma. Rec. säger: "T*
traduc-tion de M.r A. notis prouvc, quq notte Ihéatre et(
pre sept aussi éloigné des moeurs et des lois du
théd-tre GreCj que des créations de Schiller ou de
Shakspeare. Non seulement nos écrivains different
d’Eu-ripide et de Sophocle par la disposition, par
féco-nomie generale du Drame, mais aussi par la manicre
de comprendre et d’exprimer les caractercs. Nous
nous sommes fait en ce genre une nature dramatiquc
d’exception, qui est toujours u cote de la nature
veritabla nos personnages sont la plupart raides,
pren-nent des poses ou sont hissés sur des hautes échasses.
Les tragedies Greques sont au contraire remarquables
par un naturel exquis, par une naivcté singuliire de
sentiment et dexpressions, et tandis que sur notre
scène tout est compassé et prcsque d’étiquette chez les
Grecs le thédtre semble une representation de la
re’-alite’.
Af Schiller och Göthe utkomma
öfversättningar och förarbetningar af flera slag; dock kan man
i allmänhet om dem säga, hvad en af våra vänner
yttrade på Riddarhuset till Hammarsköld, "att han,
med mera nit än framgång, vinlagt sig oui Isländska
litteraturen." Af Göthes Faust bar en
prakt-upplaga utkommit, med litograferade scener af Del.iCroix,
hvilka i afseende på kompositionen äro af mycken
förtjenst, och visa, huru artisten tänkt sig in i
poetens ideer. Artister och litteratörer, och genom dem
publiken , familiarisera sig allt mer och mer med det
romantiska. Jag kan dock icke säga, att de hittills
lemnat serdeles lyckliga resultat. Dess hjeltar äro,
utom La Martine, som i senare tider utbytt lyran
mot den diplomatiska chiflerludan, Victor Hugo,
Alfred de Vigny, Charles Nodier m. fl. Det
märkvärdigaste poem i denna genre, som utkommit, är utan
tvifvel den historiska dramen Cromwell af Victor
Hugo. Den är, i afseende p9 den dramatiska
formen, eller, om man så vill, formlösheten, att ]ikna
vid Tiecks och Göthes minst regelbundna skapelser.
Äfven är den ej skrifven for scenen. En dram af
5oo sidor, der omkring i5o personer uppträda^ kan
svårligen vara det. Emellertid är den full af
genialiska drag, har åtskilliga vackra, jag vore nästan
frestad alt säga, misterliga scener, och är, af ea
några och tjugu års författare, en lofvande debut.
Hugo synes i synnerhet frugta, att icke vara nog
romantisk; således när Shakspeare t. ex. inför en
narr på skådeplatsen, sätter han dit fyra på engång
o. s. v. Jag kan icke säga, huru underligt det
föreföll mig, att läsa, hvad man hos oss kallat Tyskeri,
på ren Fransyska. Den Franska sirlighetcn,
korrektion och fira smaken, äro så till sågande ined ens
slagna för pannan. Man tror sig icke lasa samma
språk, som Boileau och La Harpe skrifvit. Jag har
lärt känna Victor Hugo, och tinner honom,
oberäk*-nadt hans poetiska talang, en älskvärd,
öppenhjer-tig och snillrik yngling. Jag tog for afgjordt, att
ban alldeles genomträngt sig af den Tyska och En-
felska poesien, men |ånn till min förundran, ott
an kände ganska litet Engelskan och icke alls Tyska
språket. Deremot är han val bevandrad i den gamla
litteraturen och i den Spanska vitterheten. Han har
äfven genomstöfvat gamla munk-poesien, och visade
mig åtskilligt deraf, som var af verkliqt värde.
Hans reputation är redan af den stadga, att en
bok*-handlure nyligen bjudit honom 12,000 Francs om
året, för en roman hvarje år, efter hans eget val,
hvilket tillbud han likväl icke antagit Han år son
till Generalen Grefve Hugo, och iger en sjelfständig
förmögenhet’
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
