Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 14. 1828. den 19 Julii - Musik - Witterhet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:o 14. 1828.
STOCKHOLM.
Tryckt
ho*
Johan IIörbero.
den 19 J
Utdelas
hoc
Norm ah Sc Eügitro
R.
fHustft.
Paganinis andra Koncert i Wien.
uedan trenne timmar fore koneertens början var
den ovanligt stora och rymliga salen (Kejserl.
Re-döute-salen) öfverfull, och mer än hälften af den
tillströmmande mängden kunde ej ens bli utaf med
•in offerskänk, utan miste med oförrättadt ärende"
vända äter. Oamer och kavaljerer, om hvarann, —
allt hvad Wien hade ypperst — fanns här
samman-prässadt i den förfärliga trängseln; qvalmet af
värmen närmade sig till sjudpunkten; ingen, som idkar
musik, som älskar musik, eller gör minsta anspråk
på god ton, trodde sig kunna, för sin egen heder skull,
jVirsuinma en så utomordentlig högtidlighet; äfven
ilere medlemmar af det Kejserl. huset bevisade den
sällsynte Konstnärn en utmärkelse genom sin höga
närvaro; nog af — Paganini gjorde här en epok,
väckte en enlhusiasm och tillvä^nbragte inom den
stora Arméen af Violinspelare en revolution, som
ingen konstnär före honom förmått
åstadkomma. Men detta hans nya uppträdande hade med sig
någonting så ovanligt, så underbart
öfverraskande, så, i sanning, obegripligt, att den förtrollande
verkan deraf endast kan for dem, som voro
närva-Tande, på ett naturligt sätt låta förklara sig. För
hvilken annan som helst blifva de kalla
bokstäfverna, de berättande döda orden, ej annat än mystiska
hieroglyfer. — Ouverturen till Cherubini* Medea
öppnadt) koncerten, hvarefter Hr P. föredrog en
Violin-koncert i Es-dur. En ädelsten af första
storleken förekom Ref. P:s Adagio appassionatoi här,
]iksom mer och mindre i alla denne mästares, af en
djup känsla genomträngda, kompositioner, flr det
-nästan en öfver jordisk ande, som uppenbarar sig;
■man intages skiftevis af svårmodig än»slan, af ljuf
smärta, af andakt och ett trängtande begär efter ett
})ättre — högre lif. Med sådana klagotoner begråta
■de gode Englarne sina fallne bröder. Bönen ur
Jlossinis Mose föredrog P. med ett obeskrifligt
smältande och rörande uttryck, så som det svårliqen
skulle lyckas den känslofullaste sångare; på ett ställe
borde man honom spela thema’t i den högsta
appli-kn turen, under det han accompagnerade sig sjelf, i
de djupa tonerna, med tremulernnde accorder, —
och detta isynnerhet var för hvarje konstkännare
«tt oupplösligt problem. Till slut utvecklade P.
återigen, i variationerna öfver Nel cor non piu mi
sento, bela sin universalitet; denna
kulminations-punkt af bravur, säkerhet och renhet i de farligaste
språng, i ett perlrundadt staccato, i de brillantaste
triller och i de öfver all beskrifning behagliga
dub-hd-flagéolet-passugerna, förkunnade det oinskränkta
-vSlde, hvarmed ban beherrskar sitt instrument.
Xfven efter Orchesler-satserna, klingade hans violin
cj såsom ett ensamt instrument; tonernas otroliga
-styrka och fyllighet, i rika accorder, gjorde, att
aaan beständigt trodde sig höra eo välbetalt fuil-
stämmig qvartett; — endast med de lyckligaste
natur-anlag och den största möjliga techniska
utbildning kan det lyckas, att uppnå denna svindlande höjd
inom konsten. Paganinis oförlikneliga originalitet
uppväcker ej enr afundsmän, emedun ingen sann
konstnär har sjelfkärlek nog, för att vilja uppsvinga
sig till en dylik jette-storhet.
(Musikal. Ztitung.)
Skaldestycken
af
Frans M. Franz* n.
Andra Bandet.
(Slut fr. N:o |J.)
Vi vända oss först till Julie de S.t Julien eller
Frihetsbilden. Förfuttaren har kallat den en
symboliserad historie, till åtskillnad från en romantiserad.
Benämningen är trälfande. Utan att på något vis
öfvergå till en kall allegori, till ett marionett-spel
med abstrakta föreställningar, hyser stycket dock en
betydelse, utöfver den i berättelsen, såsom sådan,
uttryckta. De flesta uppträdande personerna äro
sinnebilder af vissa skiljaktiga politiska åsigter Under
Franska revolutionstiden; men sådant oaktadt, flro
de fullt lefvande figurer, och fastän de äro
representanter af en större massa, äga de sjelfva all den
mensklighet, all den individuella form, som tillhör
eo kroppslig varelse. De blifva derföre aldrig döda
beläten eller formlösa tankebilder. Skalden har i en
kärlekshistoria velat nedlägga historiska data ur den
borgerliga lefnaden; ban har i taflan infört de
vigtigaste begreppen om statsförfattning, samhällsskick
o. s. v. Man frågar oss tilläfventyrs, kan sådant
bli poetiskt? Vi svara: allt beror af sättet. Spencer
har i sin Fairie Queene, och efter hans tid flera
Franska författare i deras arbeten, lidit skeppsbrott
mot allegoriens blindskär; AIFicri, Jouy och många
andra i sina skådespel, mot politikens sandreflar.
Våra egna vittra häfder förete bevis på beggedera.
Men Franzén har med skaldens siarr-blick lotsat
förbi de äfventyrliga klippor och bränningar, samt
fört sin seglare lyckligt fram på poesiens rena vågor.
Det hela är allt igenom poetiskt hållet. Språket
och tankan, äfven då de löra det politiska, täfla,
sig emellan, om skönhetens pris. Huru sinnrik,
målande och frappant är ej ideen, att (sid. 17) ställa
en soldat framför helgonbilden i kapellet, när den
lilla täcka landtflickan lägger sig ned, för att bedja,
men,
"af hans armar fangen,
En väldig kyss af hans mustacher får."?
Huru träffande for en tid, som var svärdets och
bilans: som nyttjade dat heliga till legobjon för (.rym-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
