Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
C 74 3)
vara ett mönster af fullkomlighet, en Roman-hjelte,
som sett sina bästa år, om icke naturen och
Direktören för Marionetterna satt, såsom Aristoteles vill
ha det, en fläck på så många behag, en svaghet
invid så många dygder. Den första täcka unge,
som möter honom, kan vara viss på att fånga
honom i sina band. Derifrån så många vågsamma,
kinkiga äfventyr, list öfver list, intrig på intrig, och
för den aktningsvärde älskaren lika många tillfällen,
att utveckla sitt snilles tillgångar. I ett land, der
det är så godt om gamla ungkarlar, som arroboga
sig fram om hvarann till lyckan, och som söka
bestrida hvarandra foreträdet, i fråga om smak,
elegans och ett visst inflytande, — är icke
Cassandri-nos roll en lycklig skapelse? —■ Hvilken skulle
bättre än ban kunna personifiera den högre
umgängs-kretsen i Rom? Aristophanes’ S^pos (folket,
pö-beln) symboliseradt under en fantastisk gubbe, är
icke förträffligare."
Cassandrino är klädd som lekman, och hans grå
bår, hvilket är högst sorgfälligt och konstmässigt
friseradt, förråder intet spår af den presterliga
tonsuren; men den Romerska malisen vet ganska väl,
att fylla bristerna i klädseln, och ser i honom blott
en välbeställd Monsignore *). Man aktar sig likväl
noga, att ge honom denna titel; men för hvilken
åskådare, som har aldrig så litet reda på sakerna,
kan det väl vara obekant, att de förnämsta i staden
är° Cassandriner i långa mantlar; sextiåringar,
liksom vår hjelte; såsom ban, gravitetiskt älskvärda,
uthållande quarantän i de skönas boudoirer, i
af-vaktan på det embete, som utgör föremålet för
deras äregirighet, och sökande än hos Markisinnan,
än hos Kammarjungfrun, att trüsia sig pa bastu vis
öfver det plågsamma i dröjsmålet. De svarta
strumporna på den 11 tum höga Cassandrino strida
således på intet vis emot hans presterliga väsende. En hvar
inom sig sjelf bekläder honom med de andliga
at-tributerna, och glömmer dervid ej att förära honom
ett par violetta strumpor, hvilka utmärka en
quali-flcerad sökande till de bögsta ecklesiastika
värdig-heterna. Långt ifrån att intresset deraf försvagas,
ökas det fastmer, och åskådaren, åt hvars omsorg
man öfverlemnat kostymeringen, tror sig sjelf vara
till hälften med som författare af piesen."
"Då man ser Cassandrino uppträda på scenen,
väl friserad och parerad, med sitt trinda, rödlätta
ansigte, och med småleendet på läpparna, skulle
man ej kunna tro, att den lilla rörliga figuren vore
skuren i trä. Det oändligt graciösa i hans rörelser,
det prydliga i hans gång, det otvungna och alltid
passande i hans åtbörder, allt tyckes göra honom
till en lefvande varelse; lian är en komplett
Monsignore af kött och blod, under en lekmans drägt.
Han gör ett par tre slag Öfver theatern, kråmar sig,
ser sig i spegeln, lägger i ordning vecken på sin
manchette, väger sin kropp, med denna tillgjorda
liknöjdhet och älskvärda lättja, som så väl anstår
folk af ton, och efterhärmar, utan att fela i den
minsta omständighet, alla de bekanta maneren bos
ett kardina|j-ämne. Förlustelsen var allmän, och
den fördubblades, när den lilla kavaljeren med en
flöjt-stämma begynte tala om sin kärlek och sina
förhoppningar."
––(Slut e. a. g.)
a; Bi; titel, tom gifves förnümare lekman, livilka äro
aipirantcr till de högre ecklesiastik» embeteoa.
Stockholms-Posten.
— dum —
Hårat. JLib. IIL Od. XXI.
Vi föreställde oss ej, att vår granskning af
altar-taflan i Jacobs kyrka skulle undgå tadel; men att
vederläggningen skulle komma ifrån St. Postens sida ,
hade vi ingen anledning att förmoda. Väl blef i det
bekanta Freds-Förslaget åt St. P. upplåtet, att, i
anseende till den derför erforderliga opartiskhet,
döma öfver filosofiska och vetenskapliga verk, eftersom
ban, "den der i alla dit hörande ämnen icke
besitter den ringaste kännedom, ej heller för eller emot
dem bör kunna hafva något intresse." Väl blef
"konstkritiken" på samma gång honom tillerkänd, ocb — att
sluta af sammanhanget — äfven på samma grund,
eller derföre att han, till följd af sin fullständiga
obe-kantskap med föremålet, kunde vara alldeles
ovel-dig. Men huru ärligt freds-medlaren ment med
detta upplåtande, tilltro vi oss ej afgöra; emellertid
tyckes Posten tagit mannen på orden. Ehuruväl St.
P:s i trenne Numror fortsatta artikel innehåller
alldeles intet, hvarpå konst-kritiken kan svara, eller som
bevisar, att ban nu, mer än förr, vet, hvad
komposition, clair-obscur, teckning, och de vanligaste
saker i skön konst, vill säga, gömmer den dock s&
många godbitar af klassisk enfald, att man svårligen
kan neka sig nöjet af deras närmare skärskådande.
St. P. "frugtar," att Heimdall lika litet, som han
sjelf, sett Raphaels tafla, och att, såsom orden föllo,
"vi således båda dömma derom, i ordets verkliga
mening, såsom den blinde om färgen." Nu är deremot
händelsen den, att författaren till den tadlade
artikeln verkligen sett Raphaels tafla, och, hvad soin
mer ärv_m»<J -rp~«rloiml>«t Hon Det är »11»
så St. P., hvilken, efter sin egen utsago, dömmer,
som den blinde om färgen. Denna punkt
medgifves. Ja, hans påstående att, hos Raphael,
apostlarna "åskåda" Frälsarens förklaring, hvilken dock.
borde "hållas hemlig," och hvilket St. P. andrager
som ett bufvudfel bos Raphael, bevisar, att han
icke sett ens ett träsnitt af dennes
transßguration,-ty ingen af Apostlarne i den nedre gruppen vänder
ansigtet åt den liöjd, der förklaringen sker, och för
att se något, måste man väl vända dit ögonen, om
man ej vill se såsom St. Posten ser. Dessutom
inträffar här en annan liten omständighet, som är den,
alt bakom och öfver den nedre gruppen på
Raphaels tafla höjer sig en bergvägg, sora gör det för
personerna, hvilka utgöra denna grupp, fysiskt
omöjligt, att se förklaringen, hvilken tilldrar sig, icke
midt öfver densamma, utan aflägse i horisonten Hans
listiga anmärkning, att vi borde afhålla oss ifrån att
tala om "Raphaels- lätta teintcr", kunna vi ej
begagna, men bedja honom taga den sjelf ad notam. _
St. P. åberopar apostlarne Marcus, Lucas och
Ma-theus, (att ej förtiga "Johannes, som talar intet
härom") för att intyga, det Frälsarens klädnad var hvit_,
och gör oss derefter förebråelser för det vi tadlat,
att Hr W. målat den blå och röd. Ett besynnerligt
sätt att argumentera. Sedan vi samfäldt instämt deri,
att drägten bör vara hvit, skola vi likväl berömma
Hr W., som målat den blà. Med sådana
konstdomare är en Recensent i föga bättre belägenhet, fln
Nils Klim hos Hollberg, då ban kom till ett land,
der fruntimmerna icke ägde några armar, men man
ändå skulle kyssa på hand. — St P. förebrår oss
vidare, att vi upphöjt Raphael pà Prof. Westins be-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
