Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
( 78 )
påminner sig hafva hört, att, då för flera år
tillhaka en af våra berömde konstnärer återvände till
fäderneslandet, uppvaktades han genast af utskickade
ifrån de serskilda koterierna, hvilka sökte draga
honom hvar på sin sida, framställande deras eget
koteri såsom det enda förnuftiga och af allmänheten
ansedda, och de öfriga i en för deras-afsigter
passande dager. Endast genom sitt både utom och
inom, Sverige grundade rygte var han sjelfständig
nog, att, utan hyllande af någotdera partiet,
fullfölja sin bana till konstens mål. Men, för att tala
med skriftens ord, "när sådant händer på det friska
trädet, hvad är då det sjukas öde?" Hvar och en,
som äger äfven den ytligaste kännedöm om konsten,
vare sig litterär eller bildande, bör veta, att
friheten är dess lifsluft, att alla fjettrar af påtrugade
principer och vilkorlig konvenans hämma dess
utveckling. Det kan ej gifvas någon olyckligare
belägenhet för en börjande talang, än så att säga
inympas på en ganunal siam, hvars förderfvade
safter den måste in^ga, tillika med lifvet, och hvars
lyten den måste ärfva, eller falla forvissnad till jorden.
Hvad åter dem beträffar, hvilka genom
kotcri-för-h"||landen i mer eller mindre mån söka grunda,
befästa eller utvidga sin rygtbarhet, så skada de sin
verkliga ära genom vinsten af en tillfällig. Det
5r en lefnads-ära à fond perdu. Den som är nog
svag, alt för sin egen tillfredsställelse behöfva
omgifvas af smickrare, hvilka, lika de stumma i
seraljen, endast tala genom knäfall, skall snart blifva s&
berusad af drömmen om sin egen storhet, att ban
förgäter det gudomliga af konsten, för det gudomlig
af sin egen talang. Sanningen skall lika litet Hänt
»>t. i;il |nl>, «.„, –– .:it j– — j„
tens. En författare, som dagligen hör sig liknas vid
Homer, Virgilius, Shakspeare, Voltaire, Goethe och
Schiller, eller rättare, hör sig äga alla dessas
full-komlighetcr, utan- något enda af deras fel, och en
konstnär, den lians blinda Seider aldrig nämna, utan
ott kalla honom Phidias, Raphael, Titian, Rubens,
Glaude-Lorrain eller Van Dyck, skall snart finna
hvarje tvekan om den ständiga ofelbarheten af hans
snille såsom en grof förolämpning, en af enskilda
afseenden eller den personliga illviljan dikterad
smädelse. När förgudningen endast är m vanlig
rattvisa, hvad är då en anmärkning, om än aldrig så
lindrigt sagd? — Vi sakna ej exempel af snillen, som
genom elt förtidigt oeh öfverdrifvet beröm blifvit
liksom försoffade i början af sin bana, eller om
smickrets gift hunnit dem något senare, stannat
halfvägs, liksom förundrade öfver deras redan
vunna storhet, och tvekande att gå ett steg längre, för
att icke alldeles öfverträffa sig sjelfva. Deremot ha
vi aldrig sett, att någon af kritiken ärtnu blifvit
bortskämd; ty ar den rättvis> öfvergår den till aMmäirt
omdöme, blir lag ocb bör följas; är den åter
orättvis, faller den af sig sjelf och äger pà sin höjd
ögonblickets obehag, men inga farliga följder för konst-
dcssutom Mottstäldc för allt m&jligt slags furakt och
förolämpande. Att misshandla dem anses Bom cn pKgt
mot hela Tyskland; de kallas 5’ft?ga slafvar," emedan
de icke vilja påkläda sig ett sjelfskapadt brödraskaps
fjettrar; ty den allmänna regeln för de»sa samfund’ir,
att i ettdera indraga hvar man, och den, som ej
ingår i nägot, är allas Gontle." RtisseW reàa i
Tyskland, r.a Del. sid. 123. Man skulle tro, att de
litterära kbtericrna hos oss, hvad dat senare angår,
tagit Bursclicn-pandekterua till föreskrift.
närcn. Schiller säger: "vännen är mig kär, men
ovännen är mig nyttigare. Den ena säger mig, hvad
jag gjort, men den andra, hvad jag bort göra." Så
anse alla verkliga snillen de olika farorna af beröm
och tadel. Talma ansåg vid slutet af sin bana Geoffroi,
hvars ovanligt skarpa kritiker förbittrade hvarenda
af hans triumfer, såsom den, hvilken han var
skyldig mer än hälften af sin konstnärs-ära. Ty Talma
var för stor, att hålla hvarje röst, som ej instämde
i de allmänna bravoropen, för en personlig
förolämpning, och ban tänkte för högt om sin konst, att
ej taga råd i densamma, jemväl af den, hvilken al"
drig beträdt scenen. Äfven hämnades han, efter
hvarje kritik, med en ny och högre triumf.
Ännu en omständighet, hvarigenom koteri-väsendet
verkar så ofördelaktigt på talangen, vare sig i
afseende på dess utbildning, eller på dess ställning i
allmänhet, är det beroende, hvaruti författaren
eller artisten kommer till sitt eget koteri. Han blir
på sätt och vis slaf af sina egnä slafvar. De
omgifva honom på en gång såsom tillbedjare,
rådgifvare och väktare; hvad som omger honom-, far han
se blott med deras ögon eller höra genom deras öron.
Skulle ban råka i ett stridigt förhållande till någon
af sina medbröder i Apollo — och ingenting är
vanligare, —■ så förvandlas det genast till partisak,
stridigheten upptages vid hvarje koteri-sammanträde,
tvedrägtcns eld underblåses, omständigheterna vid
frågan kommenteras efter behof, och
förbànds-brö-derna stå en för alla och alla för en, att man icke
får gifva med sig. Konstens mästare äro ofta
rättvisa mot hvarandra, icke så deras drabanter. Om
de förra skulle vilia försona sig efter en tillfällig
_i_;i†_k.Tgnel, guru pWm»––-— - »unc siuor allt Tiva<r
de förmå, att hindra en sådan förening. Deras ro|f
Vore i annat fall utspeld. När ett arbete
framträder, skynda sig genast vedersakarne, att med
ensidiga, vrångvisa och bittra anmärkningar, (hvilka
sedan skrifvas på parti-chefens räkning), smädelser och
speglosor, söka förringa den oinvigdes värde, och
dermed, som de tro, frambära ett tacknämligt
låf-of-fer åt sin egen gudomlighet. Dessa herrar begå
sina fester, såsom det berättas, att Herkules’ högtid
firades i en af Greklands städer, hvarvid den erhöll
priset, hvilken kunde säga det störåta antal
skymford. Är striden litterär och sker i tryck, äro dess
följder så mycket betänkligare. Man glömmer snart
saken, för personliga tillmälen; sinnena förbittras,
allmänna omdömet blir missledt, en mängd legohjon
blanda sig i striden, emedan de kunna hafva något
att vinna och intet att förlora; —■ konstens och
vitterhetens blomstrande falt ligga snart förhärjade af
kossacker och pandurer.
Men, — frågar man, — hur skall detta
förekommas? Sådant, svara vi, beror på konstnärerna
sjelfva. När de blott äga mod, att älska konsten högre,
än eget pris, och föredraga, att lugnt af bida det
allmänna omdömet, framför att lyssna till
öron-tassla-res smicker: då skall koteri-väsendet upphöra.
W&tttxbtL
G5ebiå)te »ott Øet>etf>olm. STOo|fau 1828.
Ett serdeles skäl för anmälningen af detta verk
ligger deruti, att förf. är född Svensk undersåte.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
