Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
C 138 3)
att ett nytt monument, ansett måkända blott för ett
tecken till Svenskarnas stolthet, skulle i en framtid
respekteras af Tyskarna sjelfva, m. m."
Detta raisonnement, hvilket sedan utvecklats och
biträdts af flere talare, synes hvila på en
missförstådd kännedom om de lokala förhållanderna.
En-Jigt trovärdiga ögonvittnens utsago, är den så mycket
omtalta ©cfjrøfbenftfin ingenting mer och ingenting
tnindre, än en vanlig, knagglig gråsten, sådan man
gemenligen finner den på våra åkrar och gärden,
utan både form, slipning och inskription. Att den
öfverlefvat "fransmännens vanmäktiga
förstöringsbe-gar" är således icke underligt. Den utmärker på intet
vis något minne åt Gustaf Adolf, och vandraren
har i århundraden gått förbi den, ntan att vid
densamma kunna lasta någon uppmärksamhet. I
afvak-tan, att något värdigare monument skulle antyda
det minnesvärda af detta rum, lät General Helwig
lägga en stenflisa vid foten af ber ©cftrøebenjlcin med
följande inskrift: ©uftctf II 2tb0lf, ÅÖntø »Ott ©d)lUC=
ben, f?el f)ier iitt Jtompfe för ©ci|lfgfrcibeit b. 6 9ioiv.
i6y2. Inskriptionen, illa utförd, var redan år 1819
mindre läsbar.
Den förmodan, att Tyskarna ej skulle "respektera"
en minnesvård åt Gustaf Adolf, lärer ingen, som
besökt Tyskland, biträda. Vördnaden och kärleken
för denna hjelte är der så stor, att de möjligen
sjelfva åt honom uppresa ett monument, så snart det
blir bekant, att Svenskarna undandragit sig att göra
det. Man må icke tro, att det är af utländningen
vi böra befara ofredandet af våra stora mäns
minnen. De värdera dem högre, än vi sjelfva. Innan
man hos oss ännu ägde en medaillon af Linntf, var
lians bild Yippställd på flera ställen i England,
Holland, Tyskland och Frankrike; och under det man
hos oss tvistar," om eu hyllning åt Carl XII är
brottslig ellèr ej, ser man vid Eenrum i Danmark,
i mil från Köpenhamn, vid en källa, kallad Ärtrlë*
Äilbe, en vård till minne af Carl XII (hvilket hos
oss ej kunnat tillvägabringas), med inskrift, alt "Den
store odödlige hjelten Carl XII hvilade bär under
belägringen af Köpenhamn." Så är Carl XII aklad
af sjelfva sina fiender.
tøttttrtø.
Nyare. Dikter af Euphrosyne.
(Slut fr- N:o 33.)’
Christoph onts, som öppnar den närvarande
samlingen, har mycken förtjenst, så till uppfinning som
utförande. Såsom en gammal bekant af allmänheten,
torde den likväl nu icke behöfva upptagas till
granskning. Psyche följer näst i ordningen. Ideen,
hvilken skaldinnan ville uttrycka, är egen och
fantastisk; äfven, efter den utkastade planen, i
allmänhet väl hällen. Men Rec. kan för sin del icke
få smak for den allegoriska framställningen. Den
blir aldrig lefvande. Det blir så att säga en
abstrakt sanning och en abstrakt skönhet. Att
dramatiskt uppställa allegoriska, eller, om man så vill,
symboliska väsen, är en den svåraste uppgift.
Grekernas’gudar voro något belt olika. De hade fullt
lefvande former; de voro idealiserade menniskor.
Derföre kan jag tänka mig, såsom de gamle gjorde,
en Jupiter, en Aphrodite, en Bacchus; men icke
en personiliering af makt, skönhet eller rus. Or-
saken ligger öppen. Redan titi mythen hafva
dessa väsenden fått en personlig individualitet, ocb
ligga, såsom sådana, färdiga för skalden och
konstnären. Bilderna, redan förut begränsade, ha sin
form gifven, och kunna ej vidare sammanflyta. Till
ock med, enligt den Nordiska mythologien — ehuru
den på långt när ej har den objektivitet, och
således lämplighet för konsten, serdeles bildande konst,
dramatik och epik, som den Grekiska —, kan man
dock ännu föreställa sig t. ex. en Strömkarl, en
Necken såsom verkliga väsen; emedan fantasien
omgifvit dem med ett slags sinnlig klädnad, som
hindrar dem att vara blotta abstraktioner. Men en
Zephir, blott som vind betraktad, — huru kan jag
tänka mig den såsom ett handlande väsen? Sjelfva
hjeltinnan i Euphrosynes dikt, Psyche, är icke den
fagra flickan, som iskänkte Gudarne nektar, utan
en personiliering, enligt moderna begrepp, af
Själen. Den romantiska och etheriska hållning, som
utmärker stycket, kan ej förlikas med den i
Grekiska mythen liggande formella bestämdheten. Slår
jag upp Iliaden, så när Zeus, Pallas eller någon
annan Gudom uppträder, tänker jag mig honom
sådan, sagan förut bildat den; och jag måste göra
detta. Deremot i närvarande skaldestycke kan ögat
icke serskilja den ena figuren från den anbra,
emedan ingcu har sin traditionellt bestämda charakter.
Och att i våra dagar skapa sjelf en myth, är
omöjligt. Sådant kan ske blott i de tider, då fantasien,
i sin oskuld och naivetet, anser sin bild för
verklig. — Härigenom har Euphrosynes dikt fått en sà
sväfvande egenskap, att intrycket ej kan bli redigt
eller djupt, med all den värma, man ock gifvit ät
koloriten. Do prejudikater, färfm IMrfnna n liar alt
Uppvisa på dylika saker hos t. ex. Spencer i hans
Fairic Qvccne, der dygder framträda i handling,
eller hos Oelenschlæger i hans Aladdin, der
styrkan och andra abstrakta begrepp personifieras, äro
icke tillräckliga, att bringa Rec. till en annan åsigt.
Likartade ämnen skulle vi ock tro ej vara lyckliga
för en natur, der känsla och fantasi äro så
öfver-rådande, som Euphrosynes. Den behöfver hållas
inom stränga former.
Vi komma härifrån till de smärre dikterna. Att
charakterisera eller uppgöra en rangordning mellan
lyriska utgjutelser, såsom mer än något annat
subjektiva, är i högsta måtto svårt, om ej omöjligt.
Hvad Därvarande häfte angår, ville vi, för våp del,
ge företrädet åt de idylliska styckena, såsom
Mid-sommarsdrömmen, Lärkan, Falken, jemte några andra
i olika stil, t. ex. Ien Jorsalaf arares Stambok, Farmors
porträtt, Mimmis porträtt. Minst lycklig synes oss
skaldinnan i sina romanser. Guldbrölloppet är åter
ett belt mystiskt stycke; men Rec. bekänner, att
ban icke förstår sig på den naturfilosofiska poesien.
Parablerna, 7 till antalet, synas oss utan serdeles
udd. — Sagan Den sköna Cunigunda är utmärkt af
en egen, men hemsk tanke; den förråder mycken
fantasi. Vi lära bär att känna författarinnan i en
ny rigtning af hennes snille, eller såsom novellist.
Jemväl är teckningen något skarpare och bestämdare,
an vanligt. Det bela skulle likväl varit mera
målande, om berättelsen haft mera lif och naivetet;
E:ne ar ännu ej öfvad prosatör. Slutligen skulle det
kunua tillönskas, att sagans grundidé’ kunnat göra
den till en tillhörighet äfven för unga läsarinnor.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
