Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vulkaniska källor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
den till allt detta som en hemsk och smygande kraft, hvil-
ken än verkar ensam i ett hemlighetsfullt höjande och sän-
kande af våra länder eller i jordbäfningarnes ödeläggande
fasor, än arbetar med ytans vatten till bundsförvandt i vul-
kanerna och deras ofarliga släkt, de vulkaniska källorna.
Stora äro de förändringar — och stora de förödelser —,
som denna underjordiska "kraft under våra ögon allt-
jämnt åstadkommer på vår jord. Men än större verk har
han redan fullbordat. Ty det är han — afkylningens och
sammandragningens kraft —, som en gång slagit de djupa
sänkor i jordens skal, där vattnet kunnat samla sig i världs-
hafvet så att vi fått en fast mark att vandra på; och det
är han, som, fortsättande sitt oaflåtliga arbete på denna
hårda mark, har från första början skapat de veck och
skrynklor i jordens runda ansikte, som vi kalla berg och
dalar. Först sedan han på detta sätt skaffat fram bygg-
nadsämnet, hafva smärre arbetare — vatten, luft och lif —
tagit fastlandet om händer och mäjslat och filat, skrapat
sönder och byggt på, tills landet fått dessa mångfaldigt
växlande former i smått, som nu möjliggöra vårt lif och
fröjda våra sinnen.
Och äfven för jordens framtid och hela lif har denna
underjordens förfärliga kraft en omätlig betydelse. När
han en gång slutat sitt arbete, så att jordens hela massa
ligger stel och kall och allt vatten och all luft kunnat för-
svinna i kemiska förbindelser därinne — då skall på jor-
den ej längre några ljud höras eller vindar blåsa; brän-
nande dag skall utan skymning aflösa iskall natt; ej längre
blå utan svart hvälfver sig himlen däröfver, och bland de
andra stjärnorna skall solen vandra sin bana utan förmåga
att längre tända något lif i den döda kroppen. Vi kunna
redan se denna bild af en utlefvad värld i månen; där äro
vulkanerna utbrunna, men där har också lifvet flytt. I
månen skådar jorden således sin framtid, liksom i solen
sin forntid; och när underjordens välde öfver jordytan är
alldeles slut, då är den framtiden när.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
