Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli 1914 - Till Sjusofvarena, af Adèle Måsbäck - På kyrkogården, af A. M. - Annonser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HEJ!
Till Sjusofvarena.
Den arla sommarmorgonen lär vara obeskrifligt
härlig, jag skrifver med vett och vilja lär, ty jag vet inte
stort mera 0111 den än Ni käre sjusofvare.
Jag var 20 år gammal (det är mycket länge sedan) då
en ung man, en riktigt god vän och kamrat, inom parentes
sagdt har jag alltid haft anlag för kamratskap, men
manfolk förstå inte att värdera dylika reella känslor hos
»kvinns», nu till saken, denne undantags man beslöt att på
sjusofvaredagen komma och väcka mig, för alt jag skulle
stiga upp och se på soluppgången och komma ut och fiska
med honom. Jag samtyckte till hans förslag i förhoppning
på att han skulle glömma bort sitt beslut, men jag sade ju
redan mannen var ett undantag, han höll sitt löfte. Jag
bodde då i en liten stuga på Degerö och klockan 3 på
sjusofvaredagen morgon väcktes jag af all sand kastades mot
mitt fönster. Sablar, eller något dylikt, muttrade jag när
jag steg upp ocli gick till fönstret och gaf tillkänna all jag
blifvit väckt.
Om några minuter var jag klädd och stod på trappan
och konstaterade atl skalderna lia’ rätt, daggen glittrade på
blommornas kalkar och fåglarna kvittrade. Min kamrat
var en mästare i att skära vitsar och jag hade inte länge
sullit i båten förrän sömnsmurrigheten var som bortblåst.
Nu skulle vi först vittja en långref, som han hade lagt
ul vid Killingholmen, den var öde och tonim, som jorden
på första skapelsedagen. Nu steg solen upp, men höljd i
dimma. Vi rodde till Degerökanalen, så här vid
soluppgången nappar del »jädrans» bra påslod han. En
halftimme hade vi sullil i bidan, så pass tysta och stilla, som det
är möjligt för unga glada människor men inlet »napp».
Löjor och mörtyngel lekte med våra krokar och slogo
kullerbyttor öfver våra flöten. »Nu ro vi i land, tycker inte
du också alt vi fått nog af det här?»
»Jo visst, det är det klokaste du sagt på den sista
half-timmen.» Väl i land förvärfvade jag i honom en proselyt
för min mening all solnedgången är härligare och
stämningsfullare än soluppgången. Jag fasthåller ännu vid den
åsikten, ehuru jag sedan dess titan någon särskild
»väckelse» varit tvungen att bevittna några granna
soluppgångar. På kvällen är sinnet vekare och mottagligare för
intryck, dagen med all dess jäktande sträfvan är förbi ocli
arbetsIrälen är frigjord och kan njuta af naturens skönhet.
Slumra ljuft alla sjusofvare och gläd Er alt er arbetsdag
inte är bland de längsta. Det heter ju alt regnar det på
sjusofvaredagen så la vi det fuktigt för sju veckor framåt.
Efter all denna värme och torka är nog en dusch
välkommen, därför säger jag som »förriga» gumman: Inte önskar
jag, men Gud gifve!
Adéle Måsbäck.
På kyrkogården.
De voro Ivå unga flickor, sprittande glada, ehuru de nu
befunno sig pä kyrkogården lade dödens närvaro ingen
sordin på deras lifslust.
Här och där stannade de och läste inskrifterna på
graf-stenarna och undrade hurudana de människor månne ha’
varit och hvad aili de hade upplefvat, förrän de fördes hit.
Underliga inskriptioner och märkliga minnesmärken
upptäckte de. På en graf var en glas vitrin och i den var ett
bylte klädningslappar och elt visitkort.
Hvad tror du Lydi detta skall betyda frågade den
kortare flickan sin långa kamrat. »Ja, vet du kanske den
dödas släktingar tyckte att hon vid uppståndelsen behöfde
lapparna för alt litet reparera sin illa medfarna toalett.»
»I den villervallan fäster sig ingen vid toaletten, nej,
byltet skall väl vara en slags skylt. Det betyder kanske här
hvilar sömmerskan Kristina Nilsson.»
På gamla kyrkogården funno de en graf med en
anspråkslös sten, men en blommande ros var nyss dit satt
och vid burken var fästad en skrifven lapp: »Från en
gammal beundrare», stod där att läsas.
Här stannade flickorna i stilla begrundande, lill slut
utbrast Lilli: »Den mannen skulle jag gärna vilja se». »Hvad
han måste ha’ älskat henne och de fingo väl aldrig
hvarandra.» Tror du alt Birger skulle komma lill din graf när
du dör?» Del bryr jag mig ej alls om bara han kommer
på vår utfärd i morgon, sade Lilli sorglöst. Den
sentimentala stämningen var med ens bruten, och med lätta fjät
trippade de bort på vidare rekognosering.
På gardes kyrkogården logo de plals på en bänk, litet
trötta af den långa promenaden, det myckna pratet ocli
skrattet inträdde nu den behagliga tystnad, som endast
existerar mellan förtroliga vänner.
Då hörde de en grof karlröst på andra sidan planket
öfvertygande utropa: Ta mig f-n, jag älskar dig.
De reste sig häpna och skyndade utan någon
öfverenskommelse fram lill planket. Lydi klef upp på det, men
Lilli lillacie genom en springa i planket och såg all här var
en tomm inhägnad plats. Hon såg en stor axelbred man
sjömansakligt klädd liggande på marken och hon såg äfven
den kvinna lill hvilken han nyss hade riktat sin försäkran,
Apotekarenas
Minera vatten abr k
Landets modernaste vattenfabrik. Fullständig kemisk och bakteriologisk kontroll. T. i 39.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
