Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari 1915 - Till Läsaren, af Adèle Måsbäck - Njut af lifvet, af A. M. - Annonser, af A. M.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HEJ!
Till Läsaren.
Nu har redan alla Edra vänner och bekanta, sysslihgar
och pysslingar hunnit i väl valda ordalag, önska Eder: gott
nytt ar! Hej vill i alla fall, om också litet post festum,
förena sig med de föregående talarena, och för sin del önska
Er lifvets högsta goda — hälsan, och har Ni den är det Er
plikl och skyldighet alt se glad ut, både i med och motgång
i ny och nedan, ty: Den som har ett friskt humör lefver nöjd
tills han dör. »Hej» har nu i årets första månad tittat in
till Er, och vill »Vid brasan» öppna sitt hjärta för Er, och
delge Er sina tankar, och vill Ni litet hjälpa »Hej» på
traf-ven så kan Ni göra det, och samtidigt gynna Er själf, genom
att följa dess råd och vinkar. Hej är föröfrigt en ofarlig
gynnare, som hyllar satsen, »mej väl och ingen illa».
Adéle Måsbäck.
Njut af lifvet!
En ganska onödig uppmaning tänker mången,
människorna ägna alldeles för stor tid åt nöjet, och förslösa sina
krafter för alt tillfredsställa sin njutningslystnad. Det är
sanning i få enstaka fall, men det öfvervägande stora
flertalet af mänskligheten känner ej till konsten at njuta af
lifvet. Otaliga människor, kvinnor isynnerhet, uppoffra det
egna jaget’s rätt till lifsglädje och njutning. I somliga fall
är själf uppoffringen berättigad och nödvändig, men ofta,
mycket ofta är den följden af en missuppfattad pliktkänsla.
Detta l;ar mången gång väckt min förundran, men den
känslan att människorna själfva strypa lifsglädjen, trängde
sig riktigt på mig, när jag nyligen satt vid en förmögen
bondvärdinnas dödsbädd.
I stället för att leka hade hon som barn tvungits att
arbeta, och ju äldre hon blef allt tyngre blef det ok, som sattes
på hennes skuldror. Som ung flicka fick hon stjäla sig till
de nöjen, som på landet stod till buds, ty hennes far en rik
bcnde var en riktig hustyrann, och ban ansåg att dans och
lekar voro onödiga tidsfördrif. Hon var en stark, hurtig, och
vacker flicka, och hennes styrka glömde de inte att ta i
anspråk. Ehuru hon var enda barnet, och den naturliga
arf-vingen till en stor gård, och det på landet är lika brukligt,
som i staden, att fika efter arftagerskor så drogo sig likvisst
friarer.a, ty alla fruktade fadrens husbondevälde. Men en
ung bondson med mildt och fogligt sinnelag vågade sig i
leken, och gamla far höll ett sjudundrande bröllop åt sin enda
dotter, som han i alla fall var mycket stolt öfver. De unga
stannade hemma på fädernegården, och blefvo trälar åt
hennes far, som fortsättningsvis höll tyglarna i sina starka
händer. Dottren hade ärft sin fars viljekraft, endast inför
honom var hon spak som ett lamm. Nu skulle hennes man
kunnat uppträda med makt och myndighet gentemot gamla
husbonden, och sålunda befriat både sig själf, och hustrun
från slafveriet, men han var svag, och blef som första dräng
i huset.
En bondvärdinna enligt gammaldags mall är en riktig
arbetsträl, hon är den första upp om morgonen, och den
Fredr. Edv. Ekberg
BAGERI, COMDITORI & CAFÉ
52 ALEXANDERSGATAN 52 HELSINGFORS.
sista som söker hvilan på kvällen. Sä blef det äfven här.
Bland allmogen anses det löjligt, ja nästan som en skam om
en hustru synbart visar att hon älskar sin man, och sina
barn. Det gör att inte ens kärleken får tillfälle att sprida
sin strålglans öfver tillvaron, på den lägger nedärfd
sedvänja som ett kallt omslag. Hon fick en son, som blef
morfars »ögonsten». Då sonen växte upp, och visade sig likna
sin mor och morfar såväl till utseende som lynne, då blef
gamla gubben så förtjust i pojken att han uppsatte ett
testamente, som tillförsäkrade dottersonen äganderätten till
gården vid morfadrens död.
Åren förgingo under rastlöst arbete. Värdinnan
arbetade inomhus, medan mannen ute på åker och äng knogade
i kapp med drängarna. När solen gassade riktigt kändes
det nog tungt, ty husbonden har en svag kroppsbyggnad,
och längtansfull blickade han utöfver viken, tänk om han
skulle kasta allt ifrån sig och fara ut på sjön, nu skulle
säkert abboren nappa därborta vid vasskanten. Nej, bort med
dylika tankar, »bissin» skulle anse honom förryckt, om han
lämnade arbetet. När värdinnan stod i den varma stugan
framför den heta hällen, tänkte hon inte ens på att i deras
härliga barrskog var så friskt och skönt, och att hon om hon
ville, kunde vandra i väg dit, nej, hvad i herrans nainn skulle
»mofa» ha sagt, och hvad skulle folket ha tänkt, om
värdinnan på blanka hvardagen skulle kilat till skogs.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
