Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
jag över ;itl se dem pyntade och
(’inklädda. Men Nina, kan du inle
första ad amorteringen måste
göras? Jag har alltid betalai pft
da-gen (leh del är Ingen mening ined
att fördärva si 11 anseende som
Säker betalaro.»
»Kan inte jag skaffa sakerna
då?» fi-Agade jag.
»Nej, du vet, att jag inte vill,
att vi ska köpa något pä kredit.»
»Om jag bara hade vetat i tid,
att du inga pengar kunde avvara,
så skulle jag ha försökt att rusta
upp några av våra gamla kläder»,
sade jag. »Men nu är det för sent.»
»Man skulle kunna tro, att du
och baruen blivit galna», sade han
hårt.
Jag förstod, att han var ond.
Och när jag såg vreden i hans
ögon, förlorade jag
självbehärskningen. Vi grälade.
Jag kallade honom en mes och
en snålsjåp och han kallade mig en
ytlig och extravagant kvinna.
Innan vi gick till sängs den
natten, ångrade jag mina ord. Men
jag var ändå inte mäktig att avstå
från min önskan om nya kläder
åt flickorna och mig.
Jag stod bredvid John, när han
stoppade ned pengarna i sin
chiffonjé. Han stängde klaffen och
lade nyckeln på översta bokhyllan
samt sade till mig, att han skulle
gå på banken med dem nästa
kväll.
John förvarade de av sina
tillhörigheter, som han önskade utom
räckhåll för barnen i sin
chiffonjé. Bland dessa saker fanns
en revolver och en del fiskedon.
Jag sov inte gott den natten.
Jag låg vid Johns sida och tänkte
•)å alla de saker, jag skulle kunna
köpa åt flickorna och mig själv
för de pengar, som funnos inlåsta
i »chiffonjén. Jag tyckte, att John
för en gångs skull kunde ha
ruckat på sina principer att betala
alla utgifter på dagen. Jag
klandrade, att han inte ville göra det,
men på samma gång insåg jag, att
han hade rätt. Jag ville, att vårt
lilla hem skulle bli skuldfritt lika
fort, som han önskade, men jag
ville ha litet nya kläder också. Och
barnen behövde nya plagg.
En söt liten blå kappa, som jag
sett i ett skyltfönster, kunde jag
inte få ur tankarna. Hur
förtjusande Helen skulle ta sig ut i den!
Och det fanns en likadau liten
mössa till den. Jag låg och gjorde
i tankarna upp h:’la den
utstyrsel jag skulle köpa, om jag bara
hade pengarna som funnos i
chiffonjén.
Jag kastade mig rolös av och
an i bädden ända till dagningen.
Ett offer för Jängtan och
missbelåtenhet. Jag var som besatt.
Jolin sov djupt vid min "sida.
»Han förstår det halt enkelt
inte», sade jag till mig själv.
Jag kysste John till farväl,
nathan gick till sitt arbete. Inte ett
ord mer hade blivit sagt
beträffande pängarna. Han tycktes
alldeles ha glömt våra bittra ord
föregående kväll. Jag hade också
glömt orden, men kunde inte
glömma pengarna i chiffonjén! Den
drog mina ögon till sig, som en
magnet drar stål. Jag kunde inte
ta min blick ifrån den. Pengarna,
som lågo där så tysta hade
hypnotiserat mig. Jag beslöt att se
på dem.
Jag tog nycksin från översta
bokhyllan och låste upp klaffen.
Där lågo sedlarna, släta och fina.
Jag räknade dem. Det var 125
kronor.
Den lilla blå kappan och kråkan
kom för mina ögon.
Jag sköt hastigt tillbaka
pengarna och stängde klaffen. Jag
stoppade nyckeln i min
förklädsficka.
Helen och Ella kommo ned, och
jag gav dem frukost. Då de ätit,
skicsade jag ut dem att leka.
»Så synd», tänkte jag, »att de
inte kan få de kläder deras
vackra ansikten fordra, som rättvis
inramning. De är ju som små
påskliljor själva.»
Medan jag stod och diskade
kom den tanken för mig, att John,
om pengarna blevo stulna, skulle
bli ur stånd att göra
avbetalningen på huset och att ägarna i så
fall måste finna sig i att vänta.
Ponera, att jag toge pengarna
och ginge ut och köpte de saker
jag önskade! Jag försökte skjuta
den tanken ifrån mig, men den
ville inte lämna mig. Jag kunde
ju få så mycket vackert åt barnen;
jag kunde få en ny hatt åt mig
själv. Jag kunde säga åt John,
att jag sparat ihop pengarna. Nej,
jag ville bara köpa den lilla blå
kappan och hatten åt Helen och
en hatt och kappa åt Ella. Jag
hade sett en bedårande liten kappa
för en fyra-äring.
En inbrottstjuv skulle
naturligtvis ta alla pengarna. Men vad
skulle jag göra m?d det som blev
över? Jag kunde inte köpa upp
det, ty då skulle John misstänka.
att jag stulit pengarna. Nej, ja#
kunde bara ge ut så mycket, som
jag kunde få honom till att tro.
att jag lyckats spara ihop själv.
Jag kund:* skicka en del till min
mor. Jag visste, att hon inte hade
några egna pengar utan var helt
och hållet beroende av sin systers
välvilja. Jag kunde skicka resten
till henne och be henne inte
nämna- något om det till någon.
Innan jag förstod vad jag
gjorde, hade jag gått fram till
chiffonjén. Nej, jag fick inte läsn upp
den. Ingen inbrottstjuv skulle inte
ha hittat nyckeln, där John hade
lagt den. Jag gick till bokhyllan
och lade tillbaks nyckeln på dess
plats. -Iag skulle bryta upp låset.
Inom få minuter hade jag
hämtat en yxa från vedboden.
Därefter spanade jag ut genom
fönstret efter barnen. De lekte på
granngården.
Med ett par kraftiga tag bände
jag upp chiffonjéklaffen så låset
sprängdes. Därpå tog jag
pengarna och stoppade dem i min
ficka. Så stack jag yxan bakom
chiffonjén, fällde åter upp klaffen och
kastade en duk över möbeln, så
att baruen inte skulle se den
åverkan jag gjort, då de kommo in.
Efter några minuter ropade jag
in dem. Jag sade åt dem, att vi
’ skulle gå ned i stan för att handla.
De blevo stormförtjusta häröver.
Jag tvättade dem och klädde på
dem de klänningar, jag gjort i
ordning åt dem till påsk.
När vi voro färdiga att gå,
skickade jag ut barnen i förväg. Själv
skyndade jag till vardagsrummet,
tog av duken från chiffonjén och
öppnade klaffen. Jag tog fram
yxan och lade den på golvet. Och
till slut öppnade jag fönstret på
glänt och skyndade sedan ut till
flickorna. Varpå vi hastade iväg
till staden.
Där köpte jag Helen den lilla
blå kappan och kråkan, jag så
länge drömt om. Dessutom fick
hon ett par nya skor. Då jag
försett Ella med en liknande
utstyrsel, köpte jag en hatt åt mig själv.
Det hela gick till 72 kronor. Vi
i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
