Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kära barnen», sade hon barn, »de
kära barnen ...»
Jag hår ett kamerakort från den
tiden. Jag faror nästan det är
taget i ett obevakat ögonblick. Vi
stå mitt emot varandra. Adolf oeh
jag. och se varandra troskyldigt in
i ögonen. Tvä leende unga
människor . .. "tvä som förstå varandra
titan ord .. . Kär jag ser det måste
jag säga som de gamla tanterna:
»De passa verkligen för varandra.»
Så roligt vi hade den sommaren,
Adolf och jag. Vi tyckte själva
att vi voro fenomenala i att smyga
oss i väg. sä att ingen märkte ntt
vi Voro försvunna. När man sedan
sökte oss eller gongongen ljöd till
middag, dä döko vi upp var och en
från sitt häll och sågo oskyldiga
ut. »Jag har varit till posten med
ett brev», sade jag, och Adolf hade
kanske varit neråt ängarna och
sett på hästarna. Vi tyckte själva
att vi voro så sluga. Efteråt har
jag tänkt på att alla tanter och
farbröder, som vi ville föra bakom
ljuset, utan tvivel gjorde sitt bästa
för att Adolf och jag skulle komma
på tu man hand. Kärleken är
blind!
Kärleken, ja . . . naturligtvis var
jag förälskad i Adolf. Han var en
sådan käck ung man, och med
undantag av att jag. som många av
mina kamrater, hade svärmat för
läraren i historia på seminariet, så
hade faktiskt aldrig någon ung
man förut kommit mitt hjärta att
klappa. Jag var så ung, och jag
liade uppriktigt sagt just iute
träffat så många unga män, vilka,
kunde komma i fråga i ett dylikt fall.
Att Adolf var förälskad i mig
ansåg jag också helt naturligt, men
samtidigt gick jag i en ljuv
förskräckelse, att han skulle fria.
Tan-_ken pä att Adolf skulle träda fram
inför släkten .. . jag såg dem
allesammans sitta pa verandan,
placerade ungefär som om de skulle
bli fotograferade... ait alltså
Adolf skulle träda fram med mig
rid handen och säga: »Jag ber att
få föreställa min fästmö!»... den
tanken gjorde mig riktigt
skräckslagen! Ingen kunde ju ha anat
någonting, tänkte jag. En sådan
överraskning det skulle bli.
naturligtvis hade de sett oss tillsammans
ibland, men inte hade de väl troil
att vi skulle förlora oss med
detsamma. Och när jag för min inre
syn såg mig stå bredvid Adolf
framför släkten på verandan, da
kände jag det som om alla blickar
genomborrade mig som pilar . . .
som om jag gjort något rikligt
galet och nu skulle dömas uv
domstol, där omutligt rättvisa gamla
mormor var högsta domare . ..
Högsommardagarna gingo,
vackra som drömmar. Men plötsligt
kom regnet och blåsten. Den for
illa fram med äppelträden i
trädgården, och mormor som var
praktisk, satte sina kvinnliga gäster att
skala äpplen. Jag var den enda
som blev befriad från det arbetet.
Adolf och jag stodo framför de
stängda balkongdörrarna i övre
våningen och tittade ut genom
rutorna. Så vände sig Adolf till mig.
»Nil är sommarens och lekens
tid förbi», sade han, »nu börjar
hösten oeh allvaret... nu måste
jag-rycka fram med en fråga, som jag
velat komma med länge.. ..»
Mitt hjärta började klappa oeh
jag kände mig helt ängslig till
mods.
»(Jör. . . gör det inte», sade jag.
»Käraste», sade Adolf, »vi ha ju
skämtat lite grand om det,
åtminstone autydningsvis, inte sant?
Jag vet ju att det hem jag har att
ge dig inte är sådant som jag
önskade . .. du har ju heller
åldrig-varit i Kon-land. så det är inte gott
att veta hur du kommer att
trivas. Men naturligtvis får jag
transport söderut sä småningom . . . jag
tror att vi nog kommer att bli be-’
låtna med tillvaron . . . du följer
med mig till Norrlaud i höst, inte
sant?» — Han skrattade litet
förlägel. — »Du vet, jag har så svårt
att laia om känslor och sådant,
men vi veta ju var vi ha varandra
ändå. Du följer med mig, inte
sant? Säg ja!»
Naturligtvis ville jag följa
med . . . men ändå var jag rädd att
säga det avgörande ordet.
»Jag vet inte ...» sade jag. »Jag
har ju redan plats som lärarinna
och jag skall lilit rada den om ett
par veckor . . .»
I detsamma kom mormors
kammarjungfru och ropade: »Det är
telefon till herr Rydgren!»
Adolf gjorde en Instig grimas,
som skulle uttrycka komisk
förtvivlan, men gick därpå och svarade.
JJau kom sedan tillbaka och säg
riktig! orolig ui.
G
»Det var hemifrån ... pappa
blivit sjuk. Man sade visserli
att det inte var sa farligt, men
ändå kanske jag bör resa.» SA slog
han plötsligt, armarna om mig. —
»Älskade», sade" han och kysste
mig.
»Jag skriver till dig», sade jag
hastigt, oeh jag kände mig glad vid
tanken på att det stora avgöran
sköts upp.
Adolf var inte glad ait resa hu
flux, men nöden har ingen Iag. ,.
resoluta mormor sade bara: »I)
får skynda dig min gosse, om du
ska med tretåget. Jag ska säga
till om skjuts.» Så reste Adolf.
Hans blick sökte inin när jag stoll
på verandan oeh vinkade farväl.
Det var en annan blick än den där
okvinligt glittrande, som jag
ansett vara mest karakteristisk för
honom. Jag liar inte glömt del.
Jag har heller aldrig sett Adolf
sedan. Sommaren tog slut, och när
jag nu ser de första gula bladen i
min trädgård frågar jag mig om
den någonsin kommit tillbaka. Och
när jag plockar upp de nedblåsta
äpplena i en korg, säger jag till
mig själv: »Du har aldrig fått
plocka annat ån fallfrukt från
livets träd. Det är ditt eget fel, ty
du svek dig själv!»
Jag skrev sedan ett långt och
sentimentalt brev till Adolf. Jag
sade honom att visst höll jag av
honom, men jag tyckte inte att det
var rätt av mig, när mina föräldrar
kostat på mig en dyrbar
utbildning, att svika min kallelse. Min
kallelse . . . det var förstås den där
lärarinnebefattniiigen jag fått. .,
Jag minns hur jag satt och grät,
när jag skrev det där brevet. Jag
kom med fraser om kvinnans
sociala uppgift, som jag fått: till livs
ur tendenslitteraturen. Min
situation var ju så sorglig, men just
därför så romantisk. Jag älskade,
men jag kunde inte svika min
plikt. .. kärleken stod i vägen för
min livsuppgift, och därför måste
jag bortse frän den . ..
Ilade jag varit uppriktig skulle
jag lia sagt till mig själv: »Innerst
inne önskar du att Adolf ska
komma som en stormvind och säga:
’Jag släpper dig inte, nu ska du
följa med mig.’» Dä hade jag
glömt alla de diti- vackra Iraserna
om kvinnans frigörelse och hennes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
