Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
icke minnas gårdagen eller dagarna förut. Nuet
uppfyllde henne så helt, att hon varken kunde
se bakom sig eller framför sig. Hon var icke
densamma Helena Willner, som på morgonen
suttit och borstat håret framför spegeln. Fastän
hon ej kunde minnas de närmaste dagarna,
kommo oupphörligt bilder från hennes barndom
för henne. Saker, som då tycktes henne utan
betydelse eller som hon glömt, fingo nu en
oerhörd betydelse i hennes ögon, och hon smålog
för sig själv, ty alltsammans bildade en enda
kedja, och kedjan ledde rakt fram till det där
ögonblicket denna förmiddag, då David Hencke
kysst hennes mun. Hade hon då hittills gått
alldeles blind? Hon kände en riktig
medömkan med sig själv. Hur hade hon kunnat
leva?
"Jag älskar dig! Jag älskar dig!" viskade
hon ut i mörkret och tryckte händerna hårt mot
bröstet. Hon tyckte sig känna hur livet växte
inom henne, och med ögon bländade av tårar
upprepade hon oupphörligt:
47
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
