Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Borgerliga inrättningar, seder och kultur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
103
folkförsamling, men äfven i dessa förde endast furstarne ordet; den stora
massan, som ej var van att tala offentligen, teg och underkastade sig
ledarenas beslut, och om någonsin en ringa och oansedd man vågade yttra sig
mot de anseddas beslut, belönades han ofta nog derföre med bannor, ja?
till och med med hugg, slag och hånskratt, såsom det gick Thersites vid en
folkförsamling framför Troja.
Huru illa det stod till med den offentliga säkerheten och rättvisans
handhafvande, det synes mycket väl i de föregående berättelserne och
isynnerhet af friarenas fräckhet och skamlöshet i Odysseus’ hus. Der fanns ingen
som stod dem emot och försvarade Penelope. Det bästa skyddet utgjordes
af en kraftfull arm samt pålitliga slägtingar och vänner. I de äldsta
tiderna var det dessa uppdraget att hämnas en slägtings mord; sednare tänkte
man sig gudarne såsom hämnare och sökte blidka dem genom offer, och
man betalade till och med slägten skadeersättning eller böter. Inom
rymden af folkets rättsbegrepp kunde man ingenstädes uppspåra den tanken, att
sjelfva samhället blef kränkt genom en begången missgerning och derföre
måste befordra brottslingen till straff. Det fanns visserligen en slags känsla
för rätt, ära och allmän välfärd, men den hade ej kqmmit till klart
medvetande och det behöfdes starka retmedel för att förmå den att yttra sig i
handling, såsom nogsamt bevisas af uppmaningen till kriget mot Troja,
hvilket föranleddes af en namnkunnig qvinnas bortröfvande tillika med ett
skriande brott mot gästfrihetens lag.
Den kungliga makten var ej så mycket inskränkt af ädlingarnes råd
(fiovhn]) och folkförsamlingen (ayoQa), utan desto mera af bristen på makt
just emot de fria godsegarena. Först i en sednare tid, då författning och
rättsförhållanden hade klart utvecklat sig, uppnådde de båda förstnämnda
myndigheterna verklig betydelse samt öfverflyglade och inskränkte slutligen
konungarnes anseende. Under hjelteåldren egde ett patriarkaliskt förhållande rum
mellan herrskaren och folket; den förre förvaltar sina, visserligen myndiga,
men alltid mer eller mindre beroende barns angelägenheter.
Likadant var förhållandet i hemmet, i familjens sköte. Hustrun var
ingalunda makens viljelösa slafvinna, som fallet var i Österlandet, utan stod vid
mannens sida såsom hans maka, rådgifverska och medförvaltare af hans egodelar.
Liksom ädlingarne stodo under konungen stod hon under mannen i förvaltningen
af det hela, men i herraväldet öfver det qvinliga tjenstfolket, i de qvinliga
arbetenas befordran och anordnande var hon temligen oinskränkt herrskarinna,,
och ofta satt hon i männens råd och uttalade sin mening, då man gerna
åhörde hennes förståndiga tal och föl ide det, såvida det befanns vara ända-
o u J
målsenligt. Liksom hustrun ej blott var förenad med mannen genom ett
gemensamt intresse utan ock medelst en hjertlig böjelse, var äfven sådant
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
