Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skaldekonst och lefnadsvishet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
163
d. v. s. sånger, som sjöngos till lyran. Detta slag af poesi var alldeles
motsatt det episka, hvars föredrag aocompagnerades af strängaspel. I de episka
poemerna berättar skalden händelser och tilldragelser, utan att dervid låta
sina egna känslor och tankar framträda; i den lyriska skildrar han de
intryck, hvilka den synliga, och osynliga verldens, den besjälade och osjäliga
naturens fenomener göra på menniskosinnet. Musik och dans voro förenade
med föredraget af lyriska sånger. Till lyran fogade man den krigiska
flöjtens eller pipans toner, och stundom äfven den phrygiska flöjtens veka
tonfall. Dansen var alldeles olik vår och bestod uti en rhythmisk rörelse af
hela kroppen. I Sparta och andra doriska länder deltogo folket i densamma,
delade sig i chorer och dansade vexelvis omkring gudarnas altaren. Men i
Athen och på andra ställen funnos inöfvade chorer, som sedan äfven
användes vid de dramatiska föreställningarna.
Lyriken utvecklade sig först och skönast hos de äoliska grekerna,
isynnerhet på ön Lesbos. Der blornstade den redan före 700 år f. Ch. f. då
Terpander, såsom vi redan hafva berättat, stillade ett uppror i Athen
förmedelst sina sånger. Han tillsatte tre nya strängar till de fyra, som förut
furmos på lyran, och var melodiens uppfinnare.
Archilochos från Paros utmärkte sig något sednare genom qvickhet
och glädtighet, genom tankarnes rikedom och gedigenhet samt genom
uttryckens originalitet. Hans moder var en slafvinna och derföre lefde han
äfven i bekymmersamma omständigheter, men under sitt kringströfvande lif
skakade han snart alla bekymmer ifrån sig och frossade af lefnadslust ända
till öfverdrift, så snart tillfälle dertill erbjöds honom. Då man förebrådde
honom, att han förlorat sin sköld uti en drabbning, frågade han örn
skölden var mer värd än ett menniskolif. Sedan sjöng han åter med sitt glada
lynne:
^ »Räck mig pä spjutet det knådade bröd och ismariska vinet,
dricker och äter gör jag, stödjer på spjutet mig se’n».
På sina motståndare hämnades han genom bitande verser, som ofta
skola hafva bragt dem till förtviflan. Oaktadt sina utmärkta dikter kuride
han dock ej med ett sådant uppförande få uppehålla sig i Sparta. Tian
måste lemna staden, till hvilken man sedan kallade den allvarlige och
krigiske Tyrtäos. Af den sednares sånger b’foga vi här ett prof:
Ynglingar dragen framåt i täta och hopslutna skaror,
ingen må tanka på flykt, ingen om hjertat bli vek,
att icke krigaren käck med ålderns snö uppå hjessan
må före ynglingen dö, rödfärga torfvan ined blod.
Skam det vore för er att se hur de vacklande gubbar
ensamma uthärda strid och hålla med darrande händer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
