Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ju svårare sockersjukdomen är. Det är de båda andra stora
grupperna av näringsämnen, äggvita och fett, som komma att
omsättas på ett abnormt sätt. En av följderna härav blir
uppträdandet av s. k. acetonkro-ppar, »syror». Dessa påvisas lätt i
urinen och röja sig förresten genom sin karakteristiska lukt
även i den sjukes utandningsluft. Anhopningen av syror leder
till den farliga syreförgiftningen — coma diabeticum, om
vilken senare några ord skola följa.
Sockersjukdomens natur var länge höljd i dunkel.
1889 lyckades ett par tyska forskare, Méring och
Minkow-ski, visa, att sjukdomen hade sitt sfite i bukspottkörteln -— ett
organ, som till tarmen avsöndrar bukspotten, vilken har till
uppgift att jämte övriga matsmältningsvätskor sönderdela vår
föda, så att den blir möjlig att uppsugas och tillvaratagas.
Sedan denna banbrytande upptäckt gjordes, har forskningen
oavlåtligt varit sysselsatt med att utröna vilken del av
bukspottkörteln, som kunde göras ansvarig för bristande
funktion vid diabetes och vari den sjukliga rubbningen egentligen
bestod.
Slutstenen i detta arbete bildar insulinets upptäckt 1921 av
de kanadensiska forskarna Banting och Macleod, vilken bragd,
som känt är, belönades med Nobelpriset.
Insulinet framställes ur bukspottkörteln och närmare
bestämt den del av körteln, som kallas för de Langerhanska
cellöarna och som långt tidigare misstänkts för att icke arbeta
tillfredsställande vid sockersjukdomen.
Med vår nuvarande kunskap om sockersjukdomens natur
kunna vi sålunda säga, att den är en sjukdom i
bukspottkörtelns s. k. cellöar och att dessa på grund därav icke i
normal mängd till blodet avsöndra insulin. På grund av bristande
insulintillgång blir kroppen mer eller mindre oförmögen att
tillgodogöra sig kolhydraterna i näringen, vilket vi tidigare
påpekat som det väsentliga i sjukdomen.
Då de s. k. Langerhanska cellöarna icke ha någon förbindelse
med den övriga bukspottkörteln och dess utförsgångar utan
direkt till blodet avsöndra insulinet, kan man med full rätt
tala om sockersjukdomen såsom en sjukdom i »den inre
sekretionen» — en insöndringssjukdom, som den svenska
beteckningen lyder. Andra sådana insöndringssjukdomar känna vi
bland annat i sköldkörteln och binjurarna, t. ex. den
Base-dowska sjukan och bronsjukan.
Efter att ha granskat sjukdomens väsen kunna vi övergå
att skildra dess symtom.
Det första den sjuke brukar märka är törst, stundom mycket
intensiv och omöjlig att släcka. Han dricker därför mycket,
och urinmängderna uppgå vanligen till flera liter. Trots of-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
