Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
för att roa sig, att negermusiken utövade ett uppiggande
inflytande på de dansande, varför han efter någon tid
organiserade en orkester, som satte system i oljudet, och fann, att detta
slags musik slog an icke blott bland obildat och omusikaliskt
folk utan snart spred sig till alla samhällsklasser. Hickman
utvecklade sig till en framstående- musiker med jazzmusik som
specialitet. Han framträdde även som kompositör och skrev
schlager, som betalades högt.
Ursprungligen var jazzmusiken ej direkt förenad med dansen.
De nya danserna uppstodo ungefär samtidigt men oberoende
av jazzen, men under jazzens påverkan blevo de allt livligare.
Omkring 1920 hade rytmen blivit skarpare, och de s. k.
jazzdanserna uppstodo. Deras egentliga glanstid var 1920—25, då
foxtrot, shimmy och charleston voro populära. Under black
bottomtiden voro jazzdanserna redan en smula på återtåg, och
numera komponeras jazzmusik till vilket slags dans som helst,
det må nu vara foxtrot eller »blues».
Jazzmelodierna anses ha sitt ursprung i negrernas »blues» och
»spirituals», de senare andliga sånger av primitivt slag, med en
viss enkel skönhet. »Blues» äro däremot världsliga sånger,
merendels av melankolisk läggning. Den franske kompositören
Darius Milhaud har kanske rätt, när han säger, att jazzmusikens
enda musikaliska värde är tillfinnandes hos dess primitiva
förebilder.
Jazzmusiken kom till Sverige först efter kriget, men har här
genomlöpt en liknande utveckling som i U. S. A. och andra
länder, d. v. s. den har så småningom kultiverats och blivit
befriad från de enligt vanlig musikalisk uppfattning mest
störande oljuden, vilka tidigare karakteriserade den. Vad som
kvarstår är de speciella klangverkningarna och den utpräglade
rytmen, som bl. a. åstadkommes genom synkopering eller
betoning av vissa taktställen. Hos oss ha överdrifterna dock
aldrig blivit så påtagliga som utomlands, utan tempot har
alltid varit lugnare, med understrykande av melodien. Detta
överensstämmer nog också rätt bra med det svenska kynnet.
Det var, som sagt, efter kriget jazzmusiken nådde Sverige,
och de första åren lade man an på »ljuden», eller snarare
oljuden, varför också batteriet var det viktigaste. Med batteri
menades och menas en uppsättning slaginstrument, arrangerade
så att de kunde skötas av en man, batteristen. Han placerades
främst med sina agremanger väl synliga, och av honom
fordrades mycket. Dels skulle han kunna perfekt sköta ett halvt
dussin slaginstrument, inberäknat s. k. effekter, och dels vara
en toujour karl, som genom ett glatt och trevligt uppträdande
höjde stämningen i lokalen. Ibland hade han elektrisk belysning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
