Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ringde det till k val la i Gamlegård och med ens sjönk
allt det torra, lövet ned i källan. Och det måtte ha
sjunkit ned genom den, ty flickan kunde bara se det
kri-atallklara vattnet ända till botten, där inte ett löv fanns.
Sen dess har ingen hittat några silverbägare i källan
vid Kopparkullen.
En annan gång, fortsatte gammeldrängen, var folk
ute och sådde råg på en åker bortom Gamlegård. Bäst
som det var kröp en jätteorm fram ur en bergsklyfta.
Han hade fjäll som en drake och huvud som den
största gäddas. Han låg stilla och slö hela dagen och
solade sig, och fast folket under arbetet kom honom
ganska nära, gjorde han ingen något illa. Efter slutat
dagsverke på åkern tyckte en av drängarna, som ville
visa sig kavat, att han skulle gå och slå ihjäl ormen.
Man ryckte till sig ett oxok och gjorde sig beredd att
gå fram och klappa till odjuret. Rättaren både
förbjöd och varnade, men på det örat hörde inte den
ondsinte drängen. Just som han var framme vid ormen
ringde det till kvälls från Gamlegård. Då lät det så
här:
Du ä rapp å du ä rö
å så het som e glö,
men ta varninga förut
och ’gå från ditt beslut!
Drängen stod tveksam en stund. Han vände sig om
mot de andra och glodde dumt. Klockan fortsatte att
ringa och alla lyssnade, ty nu ljöd klockan så här:
Två sörjer i si nö
sen di mist sitt stö —
di mor och di mö
ja, di mor, di mö.
Nu slängde drängen oxträet och drog sig skamsen
tillbaka med såningsfolket hem till gården. Han fick
liksom större respekt för ormar efter den upplevelsen.
22
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
