Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Matsmältningsorganen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VATTEN 207
Genom de nu för tiden så vanliga borrbrunnarna kan man snart
sagt var som helst skaffa sig ett gott och rikligt grundvatten, som
tillfredsställer alla fordringar, och man behöver visst ej skicka efter
de gamla gubbarna, som hava gåvan att med s. k. »slagruta» leta
rätt på »källådrorna». Att dessa vanligen lyckas är ej att undra på,
om vi betänka vad som ovan anförts om grundvattnet i marken.
Vattnet i floder, åar, bäckar och sjöar är fattigt på kolsyra och
mineraliska beståndsdelar. Det har även en högre temperatur. Flyta
fioderna etc. genom befolkade orter, städer och byar, förorenas
flodvattnet mer eller mindre genom det till dem förda avfallet.
Visserligen renar sig flodvattnet småningom åter under sitt lopp från
dessa hälsofarliga inblandningar, men det dröjer länge innan genom
denna självreningsprocess vattnet åter är felfritt, och vanligen till
föres det åter och åter under sitt lopp nya föroreningar. På många
ställen måste vid bristande tillgång på annat bättre vatten floders,
sjöars etc. vatten tillgripas för att förse vattenledningarna i en stor
stad, och man har därvid konstruerat många och storartade
apparater för alt rena och filtrera detsamma. Genom alla dessa
anordningar kan det dock aldrig i renhet och friskhet bliva fullt
jämförligt med ett gott grundvatten.
Ett gott dricksvatten skall vara färglöst till och med i tjocka lager,
luktlöst även vid uppvärmning, kallt, omkring 8 å 10 grader, äga
en viss hårdhetsgrad samt en god, uppfriskande smak. Vattnets
hårdhetsgrad brukar prövas medelst en lösning av tillmätta
mängder tvål; skakar man tvållösningen med vatten, så uppstår skum
senare, ju hårdare vattnet är. Dricksvattnet bör nu ej hava större
hårdhetsgrad än 16 å 20, d. v. s. på 100,000 viktsdelar vatten böra
ej finnas mer än 16 å 20 viktsdelar kalk och magnesia.
De nyssnämnda egenskaperna äro dock ej tillräckliga för att visa,
att ett dricksvatten ej kan vara skadligt för hälsan, och flerstädes
finnas nog brunnar, som lämna ett klart och skenbart friskt men
icke desto mindre hälsovådligt vatten. Å andra sidan behöver ej
grumligt vatten, som förefaller oss motbjudande att dricka, med
rnödvändighet vara skadligt och innehålla hälsovådliga ämnen.
Under dessa förhållanden har man försökt att genom kemisk och
mikroskopisk undersökning erhålla säkrare hållpunkter för att
bedöma ett dricksvattens godhet, och i förra hänseendet har man
prövat detsamma på halten av ammoniak, salpetersyra och
salpetersyrlighet, såsom företrädesvis varande slutprodukterna av de
mänsk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
