Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andningsorganen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
292 ANDNINGSORGANEN
och de båda kannbrosken. Håligheten inuti struphuvudet är
beklädd med slemhinna och förtränger sig på ett ställe till en
springformig Ööppning, röstspringan, begränsad av de s. k. stämbanden,
vilka genom sina vibrationer giva upphov åt den mänskliga rösten.
De äro struphuvudets viktigaste organ och alla de övriga brosken,
banden och musklerna tjäna endast till att öppna och sluta
röstspringan och moderera stämbandens spänning. Stämbanden
utspringa från sköldbroskets vinkel och gå horisontalt bakåt mot
kannbrosken. Det är dock blott ljudet, rösten, som uppstår i
struphuvudet, det egentliga talet uppstår däremot i munhålan. Det är
allmänt bekant, att varje sträng, t. ex. en fiolsträng, frambringar
högre ton ju mera spänd han är. Likaså förhåller det sig också
med stämbanden. För övrigt beror tonens höjd eller djup även av
en annan omständighet; ju närmare stämbanden äro varandra
d. v. s. ju smalare röstspringan är vid lika spänningsgrad, desto
högre är tonen, och ju längre de äro avlägsnade från varandra,
desto djupare är tonen. Detta åstadkommes därigenom, att
kannbrosken medelst små muskler kunna röra sig inåt och utåt omkring
en lodrät axel. Även på styrkan av den genom röstspringan
pressade luftströmmen beror tonens höjd och djup. Kvinnans
struphuvud, vars diameter är mindre än mannens, frambringar högre
toner än det manliga struphuvudet. Tänjbarhet, fuktighet och
tillräcklig spänningsgrad äro oeftergivliga villkor för tonbildningen;
saknas dessa betingelser, så är heshet, ja, till och med röstens förlust
följden. För övrigt tyckes också struphuvudets läge i sin helhet
hava inflytande på tonbildningen. Vid sjungandet av en djup tor
hava vi förnimmelsen, att struphuvudet sänkes, under det att de!
tvärtom vid högre toner drages uppåt.
Luftstrupen (trachean) och luftrören (bronkerna). Luftstrupen
sluter sig till struphuvudet liksom matstrupen till svalget. Den bildar
ett styvt elastiskt rör, vars bakre vägg är mjuk och eftergivande:
framåt och på sidorna äro broskringar inneslutna i väggen, givande
styrka åt densamma. Luftstrupen börjar ungefär i höjd med femte
halskotan och går i nedstigande riktning, betäckt av sköldkörteln
och dess vener, tätt framför matstrupen. Ungefär i höjd med fjärde
bröstkotan delar den sig i två grenar, bronkerna, en till varje lunga.
Var och en av dessa grenar blir småningom allt smalare under
avgivande av sidogrenar, som genomsätta lungan och sluta i nedre
loben i den vinkel, som bildas mellan kotpelaren och mellangärdet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
