Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Femte kapitlet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
11
bestämdt, så gick han ut, men satte sig i salen att gråta
öfverljudt.
Sedan samtalet med fru Dahl var afslutadt, tog modren *
Emilia afsides och sade: "har jag ej sagt Emilia, att du
aldrig får afbryta någon i talet?"
"Jo, goda mamma, men jag kom ej ihåg det förr än
jag hade börjat; det skall aldrig hända mera."
"Hvad hade du då så angeläget att tala om?"
"Jo, ser mamma, de der banden, som setat på en
mössa och som jag fick löfte om i går, ville jag så gerna
ha nu genast, för att sätta dem på Rosas" — den största
dockans — "klädning, tills i morgon, då Julie kommer hit
med sin Josephine, som alltid är så grann och ..."
"Ja, du skall få dem om en stund; men gå nu och
bed FVitz komma in i kabinettet."
Hon uträttade ärendet, men Fritz ville ej komma, utan
sademed ondska: "jag vill ingenting, nu är det försent."
"Söta Fritz," svarade hon, "kom ändå, annars blir
mamma ond," — kanske tänkte hon äfven på det lofvade
päronträdet.
"Ah, snälla Fritz," återtog hon, och förmådde honom
slutligen att komma med.
Modren: "hvad var det Fritz ville?"
o
Fritz, snyftande och med mycken smärta: "Ah, nu är
det för sent. Men som mamma vet, bröt jag af min käpp,
som var så lik pappas, då jag häromdagen skulle tukta
Kastor, och nu hade Kathrina lofvat att om jag följde
med till kalf hagen, der det finnes så rara käppar, skulle hon
söka ut den bästa åt mig, men jag fick ej be om det..."
och nu började åter tårarne strömma.
Fru Lindsköld, som väl visste, att en sådan sorg icke
är mindre för barnet än den svåraste olycka för en
fullvuxen, deltog ömt häruti, tog honom i famn och sade
att det var rätt ledsamt.
"Om mamma bara sagt ett ord," snyftade han.
"Nej," svarade modren, "det var just det jag ej ville
eller borde. Du måste lära dig komma ihåg att aldrig
afbryta, när någon talar."
Modrens ömhet hade snart blidkat honom, och han
sade nu: "ack ja, jag glömde det, förlåt mig, goda mamma,"
och så en omarmning om halsen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
