Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjette kapitlet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dig, väl afskaka alla dina underkläder och lägga dem,:
sedan de blifvit väl vädrade, bland det orena linnet. Sedan
afsprättar du skoningen på klädningen, som måste tvättas
— i fall den möjligen kan användas ännu en gång, eljest
måste du sy fast en ny till härnäst. Men skulle någon
af okynne eller våda trampa på släpet, så bör du .vara
beredd derpå och ej yttra -förundran eller missnöje, ty
det är / ej alla som hafva tid och lust att väja undan för
sådana hinder." -.-•.,•
Emilia visste tillräckligt, att emot en sådan tillsägelse
ingen invändning finge göras, och så förföll saken, till stor,
om än snart öfvergående, bedröfvelse, hvilken helt och
hållet kunnat undvikas, om ej de för Emilias natur så
främmande inflytelserna från pensionskamraterna varit.
En dag kom Emilia ovanligt glad till skolan. Elise
undrade hvad anledningen kunde vara, men fick ej tid att
straxt fråga derom. Då lofstunden kom,- tog Emilia fram
små näpna skorpor, som hon sjelf fått baka (det var
anledningen till glädjen) och bjöd Elise, som fann dem
utmärkt goda.
"Om du visste, hvad det är roligt att baka!" sade
Emilie.
"Usch," svarade Elise, "att mjöla ned sig och bli
smutsig — fy!"
"Ja, hvad gör det? Man snyggar sig sedan. Men du
skulle se huru roligt det är på landet, när der är storbak.
Då får jag nagga brödet och sätta det på greslan, som
Stina säger att jag gör rätt bra. En gång blef jag rysligt
mjölig, så att gossarne kallade mig "mjölnarfroken",
och Rudolf måste taga en stor ny visp för att vispa bort
mjölet; men hur han vispade, blef jag lika mjölig igen;
saken var, att den skälmen Eritz hade tagit mjöl i en strut,
som han alltjemt oförmärkt utströdde på den sida som blifvit
rengjord. Men när vi till slut märkte det, tog munsjörn sig
till att springa bort af alla krafter och vi efter. Så
klättrade „han upp i ett träd och tog fram sin strut och tömde
den öfver oss, som stodo inunder — du kan inte tro hvad
vi skrattade, fast vi grälade på honom."
Sådana voro de små oskyldiga nöjen Emilia hade att
berätta för Elise, som redan i pensionen var en verldsdam
och som icke kunde annat än känna en viss medömkan
med sin väns bondaktiga enfald.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
