Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nionde kapitlet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
21
allo driftig, pålitlig och kunnig menniska, och bland de
trefligaste och välvilligaste man kan tänka sig; icke så?"
"Ja, det vet jag, och sätter stort värde på henne."
"Men hvad du icke vet, är att hon stundom är till
den grad otreflig, ovillig och till och med stursk, att hon
ofta försatt mig uti ett svårmodigt lynne, som du nog ibland
märkt, men hvaröfver jag ej velat gifva den sanningsenliga
förklaringen. Hade ej Emilia så stor lust för
hushållsbestyr, skulle väl hon aldrig sätta sin fot i köket, till den
grad blir hon snäst och bortstött af henne. Yänliga
tillrättavisningar tjena dervidlag till ingenting, utan det
måste blifva riktigt allvarsamma förmaningar och hotelser;
då blir det återigen bra en tid bortåt, så att hon till och
med sjelf frågar, om ej lilla fröken vill komma ut och
hjelpa till m. m. Jag tror, att hon af naturen är en god
och redlig menniska, men mycket svag för intryck af
andra, som intala henne uppstudsighet och stora
pretentioner. Den värsta i det fallet är visst öfverstens Kristine,
som man ännu säger, ehuru hon är flyttad derifrån
och bor för sig sjelf. Hon vill nu, gudbevars, heta kokfru,
och kan väl vara skicklig dertill, efter hon är van vid
finare anrättningar och stora middagar. För en tid sedan,
då vi höllo på att sticka täcken och Helena hjelpte till
dermed, kom hon in i rummet litet näsvist; jag kunde just
ej bedja henne gå ut, men gick sjelf ut i rummet
bredvid, för att klippa till ett nytt täckfoder, som Emilia skulle
sy ihop, och aflägsnade Emilia under någon förevänning,
på det hon ej skulle bli vittne till den pågående
konversationen, hvilken nästan uteslutande rörde sig om hur svårt
Kristine haft det hos öfverstens, och hur ondt hon der
slitit med den pjåkiga frun o. s. v. Den stackars öfversten
hade till slut måst flytta åt landet, för att längre slippa
skämmas för henne bland sina fina bekanta i Stockholm.
Straxt efter beskref hon, hur godt hon haft det der i huset,
då hon och betjenten . fingo göra som de ville, bara det
blef så som det varit i förra fruns tid. "Se, det var en
ståtlig fru, det; men kirysta fick man just ej. Nu har den
här en så kallad god vän, mamsell Fernstedt, som kommer
och gråter med henne ibland, fast hon skrattar väl sedan;
ty jag tror kontant, att hon bara drifver spektakel med
henne, för inte kan det vara någon vänskap dem emellan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
