Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tionde kapitlet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
25
nästan en solglimt framstråla, men vågade icke fästa sig
vid hvad hon ansåg nästan som en förmätenhet, utan drog
åter molnet deröfver (kanske endast något tunnare!)
Men öfversten fann sig långt ifrån nöjd efter
afresan. Han fann det så tomt dessa dagar, vida mer än
han kunnat föreställa sig. Några visiter — deribland en
presumtiv friare till Aurore — roade honom ej stort. Men
hvad han ständigt grubblade på var den der ofullbordade
meningen af Maria, då hon blef afbruten genom Jonssons
inkommande. "Det der," tänkte han, "måste jag ha reda på."
Ändtligen kom dagen för återresan, och öfversten gick
för att möta. "Nå, nu måste vi skynda hem. Så länge ni
varit borta!" sade han otåligt vid sammanträffandet.
"Blott enligt aftal," svarade Maria.
"Se så," sade öfversten, "ut med er, pojkar; nu vill
pappa åka med."
"Ja, vi ska’ springa i kapp med vagnen," utropade
Victor.
"Nej, för all del," sade Maria, "då vill Axel ej vara den
sämste, och han tål ej en sådan ansträngning. Ni kunna
ju gå efteråt."
"Gör som mamma säger," inföll öfversten.
"Ja visst," svarade Victor, "vi ska gå så vordigt som
prostar, om mamma vill." Men först måste de tala om,
hur rysligt roligt de haft, hur ovanligt glad mamma varit,
hur grufligt goda och beskedliga morfar och mormor varit
mot dem, men framför allt om den snälla moster Ida, som
lekt med dem.
"Godt," sade öfversten, "detta skola vi tala om en
annan gång. Adjö nu med er. Men" — vändande sig
till Maria — "kunna vi ej åka litet långsammare för
gossarnes skull? Det är ju ingenting som brådskar."
Nu började hon så hjertligt tacka honom för den
angenäma öfverraskningen med fogeln, som varit så obeskrifligt
välkommen. Hon tog honom i handen, som hon sakta
tryckte (hon hade nu fått litet mera mod), och detta
besvarades af öfversten med visst ej en lindrig tryckning
tillbaka ; hvarefter han ej släppte hennes hand, under det hon
berättade om resan, och han betraktade henne alltjemt med
stigande känsla. "Hvad du ser frisk och liflig ut," sade
han slutligen, "jag känner ej igen dig."
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
