Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elfte kapitlet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
34
liten*," men straxt efter tyckte hon att det ej heller vore
värdt, icke heller brydde hon sig om besöket hos Helena,
tills hon kunde få ihop någon ny historia att omtala.
Emellertid fingo nu alla slags kökskärl sitta emellan för hennes
brusande vrede, fat och tallrikar sönderslogos, och köksflickan
trodde visst att den arma Kristine fått någon
sinnesrubbning.
Midt under detta åskdunder återkom öfversten, och då
han gick förbi köksdörren, undrade han hvad i all verlden
stode på färde, om det kommit något storfrämmande, eller
hvad det kunde vara. Han fick snart veta förhållandet,
och sade då, att han ej förstod ett yttrande, som han hört
af Kristine och som han ej visste om han skulle omtala.
"Jo, för all del säg det," sade Maria, "jag är beredd
derpå."
"Hon sade, att hon skulle bestämdt gå sin väg i dag."
"Ja, mycket gerna för mig," sade Maria.
"Hvad säger du? Men då införes väl genast det nya
tyranniska reglementet, och jag får kanske skala potatis
och rensa grönsaker? Det der blir väl litet svårt; men
nog skall jag borsta min rock och mina stöflar, om äfven
Johnson går."
-Åhr det har ingen fara, de gå nog ingendera -, kanske
vore det för resten bättre, än att till sin plåga se dem här
under hela den återstående tiden. Om du t) eker som jag,
så uppsäga vi dem alla i dag, så må detta med ens blifva
en plågodag."
"Ja, se det är ett reglemente, som är i mitt tycke,"
svarade öfversten.
Maria gjorde en bestämd rörelse, strök sig sakta öfver
pannan, såsom för att utplåna alla obehagliga minnen, och
sade med glad och likgiltig ton: "se så, låt oss nu gå ut
till middagen." Men oron öfver hvad som händt och hvad
som under dagen skulle hända, kunde ej för något ögonblick
öfverstrykas-, gången var ojemn och några förrädiska tårar
sammantrycktes hårdt mot ögonlocken. Hennes man märkte
detta — detta som så sällan märkes af männer och ofta
ej heller af qvinnor. Han sade intet, men ett uttrycksfullt
ögonkast — af deltagande, beundran eller något ditåt —
sade mer än de döda orden kunnat säga. Hennes
nedslagna ögon märkte det ej, men kanske någon elektrisk
känsla ändå sade henne det, vi hoppas så för hennes skull,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
