Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tjugofemte kapitlet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
86
"Jag — nej, aldrig. Måtte pappa få lefva länge.
Någon annan vill jag ej hafva att lyda."
Herr Lindsköld hade flera gånger besökt Emilia i
hennes rum under hennes sjukdom. Då hon nu kom ut
till middagen, betraktade han henne med mer än vanlig
ömhet och omfamnade henne så innerligt, att det gjorde
godt i hela hennes väsende. Den hederlige öfversten såg
också Emilia med ett nästan faderligt deltagande. Han
stod nu i begrepp att lemna hufvudstaden. "Men," sade
han på sitt vanliga skämtsamma vis, "den der doktorn, det
är mig just en kurre."
"Hur så?" frågade herr Lindsköld, "jag tycker om
honom, fast han ibland är nog envis och bestämd af sig."
"Ja, det har jag fått erfara, "genmälte öfversten, "han
säger nu bestämdt, att jag får resa ensam, och att Ida
skall stanna qvar åtminstone en vecka till."
"]Sa, det är ju klokt sagdt, låt det få vara så —
flickorna hafva så trefligt tillsamman."
"Men hvad menar du Maria skall säga om saken?"
"Ja, det är sannt, — men jag vill skrifva till henne."
"Ah ja, då går det väl igenom, och jag får väl
tåla att min gamla svartsjuka blir återupplifvade — hvad
du säger henne, det är kungsord."
"Vore det så, då vet jag åtminstone att det ej fattas
reciprocitet, ty sannerligen jag numera känner någon qvinna
jag så högt värderar."
"Ja, som sagdt, jag får hålla till godo med allt,"
fortsatte öfversten, "men skrif du bara."
Vid denna oväntade nyhet lyste glädjen ur båda
flickornas anleten. "’Men," anmärkte Ida, "hur skall det gå
med pappa?"
"Ah, han gästar vid vårt middagsbord så länge,"
svarade öfversten. Och så gick allt i fullbordan efter önskan.
Ja till och med litet utöfver förhoppningarna, ty då Maria
af sin man hörde, hvilken stor nytta Ida hade kunnat göra
hennes kära Emilia, beviljades ännu en veckas permission.
Efter den första veckans forlopp ville Emilia återtaga
hushållsbestyren: hon kände sig nu bättre, och ville att
Ida skulle få tillfälle att se sig om i staden. Hennes
dystra, sjukliga uppfattning af lifvet hade mycket gifvit
med sig. Hon började till och med nästan tro på
möjligheten af en förändring af Helena; den oskrymtade glädje
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
