Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Trettiofjerde kapitlet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
137
ögonen, sågs der en åskstråle i Rudolfs skepnad
midtframför henne. Hon for tillbaka. .. "jag mår ej bra, sade’hon,
gå till Emilia;" men dessa ord förklingade ljudlöst i luften.
Rudolf hade sökt sin syster, och då han ej funnit
henne inne, tittat in i rummet bredvid, der han fick se
Julies vackra ansigte liggande som en utsprucken ros på
ett hy ende. Han blef stående och försjönk i betraktande.
Visst kom han ihåg predikantens ord: "stanna ej, utan fly,
fly genast," men dessa ord förnummos så svagt Öfver den
vulkan som länge dånat i hans inre, så att de hade ingen
kraft att göra sig gällande. I stället att stanna på det
afstånd han var, tycktes sjelfva jorden under hans fötter
vara lös och rörlig, så att han oförmärkt mer och mer
framskred, tills han var faran helt nära. Nu skall jag fly,
tänkte han, men i detsamma får han höra sitt namn sä
uttaladt från hennes läppar, och då kunde ej utbrottet
längre hindras, fötterna fastnade der han stod, ögonen
stirrade, och så snart ett ljud från honom kunde
framstammas, sade han darrande: "hvilken annan min namne
är det som får detta namn så omgifvet af Edens blommor?"
"Ingen annan," blef svaret; ty äfven hennes slöja låg nu
nedfallen, förkolnad; och i ett nu tystnade vulkanen i
Rudolfs bröst, moln och töcken skingrade sig, och det
frambröt en stark, men mild, klar solstråle att möta den
blick, som nu obehindrad från Julies öga trängde till
hjertats djup; och brodden, som grott i tvenne ömma hjertans
goda jordmån, huru herrligt uppspirade den ej till en
herrlig slingerväxt af de ljufvaste förhoppningar,
oåtskilje-ligt omslingrande tvänne älskande själar, och med detta
fina doft af en ren kärlek, föga förnimbart för jordiska
sinnen, men icke dess mindre så löftesrikt för
vandringen här på jorden! Hur högt den i en hast
uppspirade mot himmelen, må vara osagdt, men till jorden måste
de nedstiga, då nu Emilia oförmodadt inträdde. Visst
studsade hon litet i början, men hemtade sig straxt och sade
blott: "jaså, håller ni nu på att riktigt ta afsked," —- till
resan, ämnade hon tillägga, men Rudolf vaknade ur sin
hänryckning, for häftigt upp, utropade: "nej, icke förr än
en högre makt skiljer oss från hvarandra. Vet du,
Emilia, här är en engel, som vill ledsaga denna
stoftmenniska genom hela lifvet och dela alla hennes öden." Julie
kunde ej framstamma ett enda ord, ymniga tårar nedrunno
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
