Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Trettiosjunde kapitlet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
150
gladt stämda. Emilia dansade för första gången efter
sorgen, Alfred dansade ock af hjertans grund, äfven de
gamla, som eljest för länge sedan upphört dermed, deltogo i
dansen. Albert hade föresatt sig, att morbror brukspatronen
skulle upp på golfvet, hvilket denne ej heller kunde motstå
att göra, då vid slutet det dansades nigarpolskan, och
Julie i all sin glans gjorde för honom den artigaste nigning.
Hon var högst smakfullt klädd, — hvit klädning, sydd
så mycket god smak det kunde medgifva efter nyaste
modet, på hufvudet tvenne skära törnrosor med hängande
långa rankor af blad och knoppar ned åt axlarne. Ständigt
var hon följd af sin riddare, som lugn, jemn och högtidlig
alltjemt stod vid hennes sida, ej en gång lemnande henne,
om det lät sig göra, då hon dansade med någon annan än
honom, — sjelf hade han ingen ro eller smne för dans
med någon annan än henne. Julie var verkligen förlägen
Öfver all den uppmärksamhet hon, såsom festens förnämsta
föremål, rönte, och var derför mera tyst och allvarlig än
vanligt. Emilia med sin enkla klädning, utan något slags
bjäfs mer än det blå garnityret och den tina blå kransen,
som Therese hade all heder af, ehuru den något
undanskymdes af det vackra böljande håret, hvarifrån tjocka
lockar nedföllo på den mjellhvita, fylliga halsen, var åter
mera glad och upprymd. I allmänhet då hon var tyst,
hade hon ett drag af allvariighet, ja, af vemod, som visst
outplånligt blifvit hos henne inpräglade, men så snart hon
kom i handling eller i samtal med hvem det vara måtte,
ung eller gammal, fick hon genast ett lif, en själfullhet,
som blixtrade fram i hvarje ord och visade äfven i det
obetydligaste ämne något som behagade alla. Stundom
framstack icke obetydligt humor, till och med någon gång
litet satir, men denna var, såsom skalden säger, "af smaken
ansad, och udden alltid rosenkransad." Agnes och Emmy
voro hvitklädda, med det krusiga håret ombundet, på den ena
med ett blått, på den andra med ett rödt band, nedhängande
med håret’ utåt axlarna; — de hörde till sista turen i
cotiilonen, hvilken anfördes af Fritz och Therese och
hvilken så när aldrig velat sluta. De båda förlofvade paren
dansade i densamma med hvarandra. Sist inkommo de
båda småflickorna med kransar flera hvarf om lif och axel,
hvaraf ändarne hopbundna hängde ned till kjortelkanten,
samt med hvar sin grönbeklädda korg full af blombuketter,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
