Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Trettioåttonde kapitlet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
157
"Bah," genmälte Alfred, "det kan hjelpas på många
feätt." Det hade han bestämdt fått i sitt hufvud-, nu
var det emellertid något helt annat och värre, som höll
på att få insteg både i hufvud och hjerta. Han hade
fått någon misstanke, att Emilias uppriktighet ej var
fullkomligt klar. Så ofta han talade om huru snart deras
förening skulle kunna ske, sade hon sig Önska det så fort
som möjligt, men alltid med tillägg af en försähran att så
vore. Hvartill behöfdes väl detta, om ej för att Öfverskyla
motsatsen? Och hur skulle han nu få reda härpå? —
En dag sade han till Kudolf: "jag tror nästan att vi
måste uppskjuta brölloppet till Januari. Jag undrar hvad
Emilia skall säga derom, — hvad tror du?" tillade han
med spejande blickar.
"Ah, jag kan just inte veta?"
"Men," sade Alfred, liksom frågande, "om det skulle
komma att draga ut*ännu längre?"
Rudolf satt helt likgiltig, med blicken på golfvet,
fingrande på bordet, och svarade blott: "ja, Gud vet; det
der har väl du bättre reda på än jag."
Med "det der" lät det något sjukt, tänkte Alfred.
Och nu hade han hittat på något, som kanske skulle göra
slag i saken. Den gamla trotjenarinnan Anna, som inträdt
i.fru Lindskölds tjenst vid hennes giftermål, hade så
vunnit sin matmoders förtroende, att hon på de sista tiderna
och i synnerhet under fru Lindskölds svaghets- och
sjukdomstillstånd fått del af åtskilligt inomhus, som ingen
annan fick veta; och nu ägde samma förhållande rum med
Emilia, kanske i ännu högre grad, hvarom Alfred hade
någon aning, eller nästan visshet, emedan han redan förut
på sommaren af henne fått en upplysning som han mycket
Önskat. Han hade ock alltid lyckats att ställa sig väl hos
henne, gjorde det framför allt efter förlofningen, då hon
ansåg honom såsom en del af sin kära fröken — ja,
han var en riktig guldgosse. Frågan var nu huru han
skulle kunna träffa henne enskildt, hvilket ej var så lätt;
men till slut lyckades försöket. Han gick på morgonen
in i kökskammaren, der de just höllo på att stryka, och
frågade efter fröken, men fick veta, att hon var flere rum
derifrån och uppsatte gardiner. "Då vill jag inte besvära
henne," sade han, "hon kommer väl in hit ibland?"
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
