Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Trettioåttonde kapitlet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
160
’•’Jag är äfven trott,’4 sade hon och tog en stol och
satte sig bredvid honom; men sedan de sprakat litet, måste
hon stiga upp, för att lägga om de strukna gardinerna.
Då passade Anna på att i smyg vända sin knutna hand
mot Alfred, för att anbefalla tystnad, hvilket han
besvarade med en begripande nick, som lugnade henne så
mycket som var möjligt i denna kritiska belägenhet.
"Du får förlåta," sade Emilia, "att jag nu återigen
måste vara ohöflig, jag kan ej gå in i förmaket."
"Icke heller jag har tid dertill. Jag ville blott titta
in litet i förbifarten, — får jag komma i afton?"
"Vill du ej komma till middagen?"
"Jo, om du frågar pappa derom; men, det är sannt,
jag tror ej jag får tid förr än på eftermiddagen. Kanske
kommer jag likväl."
"Adjö då," sade Emilia och sprang ut med famnen
full af gardiner, under det Alfred öppnade dörren för
henne och sjelf äfven gick sina färde.
Nedkommen på gatan andades han ut några gånger
efter denna komedi eller tragedi, hur han skulle kalla det.
och skred sedan långsamt fram under en mängd olika,
hvarandra korsande tankar, mer och mindre behagliga.
Han kunde nästan vara ond på Emilia; men slutligen, då
han hunnit sitt mål, Emmerichs port, hade alla tankarne
konvergerat uti en punkt: beundran för hans fästmö. Mycket
hade han fått veta och i anledning deraf redan fattat sitt
beslut, men likväl Önskade han få ytterligare bekräftelse,
hvarför han gerna önskade få träffa fru Emmerich ensam.
Detta lyckades ock, ty Julie var ute i köket, der hon nu
ofta vistades, för att så mycket som möjligt inhemta dess
mysterier.
På sitt vanliga belefvade sätt inledde Alfred samtalet
med fru Emmerich, och han öppnade för henne hela sitt
förtroende, hvilket han hoppades hon på samma sätt skulle
återgälda. Han omnämnde sin fruktan och sin misstro i
afseende på Emilias fulla uppriktighet i detta för dem så
vigtiga ämne, och bad så allvarligt, men på samma gång
ödmjukt och innerligt, att få veta hvad fru Emmerich
hade sig bekant härom. Hon var i början tveksam och
något förbehållsam, men erkände slutligen att hans fruktan
nog vore grundad, och omtalade, i följd af hans enträgenhet
att få veta hvad orsaken kunde vara, hvad Hudolf sagt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
