Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fyratiotredje kapitlet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
184
ej mindre det andra paret. Alfred såg det tunna skalet
af tvungen upprätthållriing hos Emilia och de, svallande
böljorna derunder, fruktande hvarje ögonblick ett utbrott,
och nästan slukande henne med ögonen. Äfven Therese
höll sig något längre fram, än hon efter regeln bordt, för
att kunna se på henne med en slags orolig bäfvan, ja, till
och- med Agnes hade blifvit fattad af samma rörelse, så
att en tår stundom ovilkorligen banade sig väg på hennes
nu bleka kinder. Men hvad Alfred icke såg, det var den
stilla, fridfulla, förhoppningsfulla källa, som qvällde fram
under de oroliga böljorna, och denna så milda svalka af
ett öfverjordiskt ursprung, som gaf lif och kraft att, trots
böljan och stormen, uppfylla jordelifvets pligter. Hade han
vetat det, hade han ändå ej anat, huru mycken del han
sjelf hade deruti.
Utkommen i friska vårluften, bland grönska
och’fågelsång, återvann Emilia snart sin vanliga jemnvigt, både till
själ och kropp; ett mildt leende gick öfver hennes läppar,
och den henne egna utstrålningen från ögonen riktades
kärleksfullt’på Alfred, som djupt i sin.själ kände dess
betydelse. Folkskaran på kyrkogården hade emellertid
förskingrats och bildade nu haie, om just ej med synnerlig
ordning, nästan upp till stora byggningen, under det
marskalkarne Albert, Eritz, Ahlfelt och Stjernborg måste gå
förut och göra passagen fri. Så upptågade man i salongen,
för att gifva och mottaga lyckönskningar. Då Emilia
emottog sin faders omfamning och välsignelse, återväcktes
hennes djupa rörelse, och ej stort mindre när hon mötte
Öfversten, då ett knappt hörbart tack utgick från bäfvande
läppar. Äfven med öfverstinnan och de öfriga
slägtingarne var sammanträffandet egnadt att underhålla hennes
sinnesrörelse, men så följde omsider någon hvila och
tystnad, till lugn och sammanfattning; men huru är ej vid
sådana tillfällen sjelfva tystnaden vältalig!
Middagen gjordes, med sina skålar och tal, så kort
som möjligt; ty som det var det herrligaste solsken och
nästan sommarluft, önskade alla att få vara ute i det gröna,
der eftermiddagen för det mesta tillbragtes under glädje
och munterhet. Brudtärnorna i sina gröna kostymer påstodos
se ut som gröna blomstjelkar med nyutspruckna knoppar,
och marskalkarne försummade ej ätt ytterligare pryda dem
med mången ros utan törne och mången förgät-mig-ej.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
